Inte

(Jag borde inte vara uppe nu, jag ska jobba imorgon och jag tänker vara pigg och glad och hypereffektiv. Man måste vara hypereffektiv när det är söndag.)

Varför kan inte Håkan spela "Minnen av Aprilhimlen" live? Är det för mycket begärt? Det är nog den nästnäst finaste låten han gjort, och den borde konkurrera ut "Magasinsgatan" i nittionio-komma-nio fall av hundra. Men kanske just därför? Vem vet...
Jag blir så sentimental bara. Hjärnan kollapsar i en hög av kansken och omn.

För jag blir aldrig kär i nån, såntdär är slöseri med tid...
...men då slösar vi bort våra liv!

Vem skriver så?
Varför?

Förmodligen inte för att jag ska vakna, men det gör jag ändå. Jag har hört den raden tusen gånger om och om igen och ändå är det som en spark i magen varje gång. Sparka då. Jag är rädd, är det så djävla förbjudet?
Jag är väl bara så rädd om det som kan bli så rätt att jag inte vågar, för att jag skulle gå så mycket sönder om det skulle bli fel. Men det är fel det med, för jag kanske går sönder förr eller senare ändå, och jag vill inte leva ett liv utan att ha levt.
Även jag behöver något mer än bara fartvind.
Och just nu fungerar ingenting. Jag drunknar i tristess. Det stormar som fan ute, blåser kuling allra minst och jag var så nära att cykla ner till havet innan, bara för att få lite perspektiv på saker och ting. Jag vill stå på stenarna längst ute på spritanrakan och få vågorna och vinden rakt i ansiktet. Bara för att känna att jag lever. Men man ska inte cykla ner till havet i oktobermörkret. Inte.

Men än är det inte över, jag ger inte upp. Inte än.