Tårarna sparar vi till senare

Jag kanske trodde att det var lugnt. Kanske trodde att allt slit hade färgat av sej litegrann. Inte bara på mitt lite mindre obefintliga självförtroende utan på hur folk ser mej.
Inte i alla fall, verkar det som.
Bara för att jag är tjurig och konflikträdd är det inte okej att trampa på mej eller trycka ner mej inför alla andra. Jag har slitit som fan för att komma dit jag är nu, och på tio sekunder rasar alltihop. Men inte fan biter jag tillbaks, nejdå.
Hedda håller käft och stirrar ner i golvet.

Tårarna sparar vi till senare när ingen ser.
Det är så jag gör.

För den glädjen vill jag inte ge antagonisterna. Dom ska fan inte få se mej gråta. Och det som gör mest ont är att jag vet att det är jag som vinner i längden, för det som inte dödar det härdar, och det är faktiskt sant. Varje liten motgång gör en lite starkare. Men det är likförbannat väldigt jobbigt just nu.

Jag är lika bra som dom, och i vissa fall bättre. Jag kan vara djävligt ödmjuk, och det är en förmåga som vissa personer som jag inte tänker nämna vid namn verkligen saknar. Kör på ni...
och jag hoppas att ni inser att när ni väl faller faller ni hårt.

Så djävla hårt.