Amazing Because It Is

Jag har raderat flera gånger.
Det blir aldrig riktigt som jag vill.
Det är åtminstone väldigt svårförklarligt.

Vad hade du känt, om du stod ensam vid toppen av sexstolsliften i Duved och det var strålande solsken, 25 minusgrader och drygt trehundra fallhöjdsmeter ner till byn? Inte en kotte i backen, inte ett spår, bara nypistad snö.
Det är häftigt.

Att vara först.

Inga snöhögar storlek puckelpist, inget skrapljud från tröttsamma isfläckar.

Bara jag.
Och fyfan vad man kan stå på när man vet att backen är perfekt.
Backen man åkt hundratals gånger, så många sportlov, och äntligen har för sej själv. Vågar stå på över sista lilla krönet, där man alltid tvekat och kört nedanför förut. Jag vet att det bara är Mullfjällsbacken i Duved, den är inte ohemult brant eller en mil lång, men ändå.

Det är häftigt.
Det är värt frost på framsidan av jackan och halsduken.
Det är värt en timme i värmestugan med.

Domdär första fyra-fem åken, detdär flinet liftnissarna gav mig när jag dök upp för femte gången, och dendär tokgalna känslan som dyker upp ibland, när allting bara klickar. Dendär "jag skulle förmodligen orka springa till Göteborg eller simma till Danmark"-känslan. En helt överväldigande lyckokick.

Det var häftigt.