Det senaste halvåret har min relation till skolan varit hundra procent obefintlig. Jag gick ut därifrån den åttonde juni, och jag har inte saknat det en sekund.
Fast det är nog lite lögn, inser jag nu.
Precis hemkommen från åttanföreställningen, och jag är för det första sjukt imponerad.
Och för det andra ganska avundsjuk.
För det finns en grej jag saknar.
Jag saknar att spela med andra, och slita, bli osams, hata allt och sedan få den där underbara känslan av "yes-vi-klarade-det", när allting väl klaffar.
Det saknar jag.
Även om jag såhär i efterhand inser att gymnasiet inte gav mej vänner för livet fick jag uppleva väldigt mycket med dom jag delade de tre åren med.
Och det är ju också värt någonting, på sitt sätt.
Och jag fick en gruvlig revansch på tvivlarna, fast det tror jag inte att de någonsin förstod.
Why don't you come to your senses?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar