Dagen kunde börjat bättre. Fast samtidigt inte. Som Sam säger, i Garden State: "I look forward to a good cry". Det känns ju bättre efteråt, om inte annat. Och jag orkar inte alltid hålla allt inuti. Jag orkar inte vara vuxen. Jag behöver bara prata lite ibland.
Tack och lov finns det underbara jobbarkompisar som tröstar och fixar Oboy.
En färsk mixskiva, med just nu-musik.
"Jag heter inte Knappen!"
Förlust, och sedan seger i Skitgubbe/Vändtia på lunchen.
Tiotusen randomfaces i kö.
Inga lediga bord.
Tiotusen randomfaces som lyckats missa lapparna med texten "Kära Gäster, reservera gärna sittplatser innan ni beställer mat."
Det är söndag, klart att jag får drickan. Klart jag ska stå och le och fråga om ni har hittat någonstans att sitta och få nollställda, oförstående ansikten som svar.
Tiden går så jäkla fort nu. Nästa helg är jag ledig (!), och helgen efter det är min sista på mycket mycket länge. Det dröjer till försommaren innan jag kommer jobba med Lummentuss igen, tillexempel. Och det känns sjukt, för det är ansikten jag är van vid att se varje vecka. Jag tror till och med att min långsemester ("jag slutar inte!") kommer skapa ett hål. Vem ska dricka obegripligt mycket Oboy? Vem ska bränna schizofrena mixskivor? Vem ska kasta gurkskivor på väggarna? Vem ska få ryck när S lämnar använda strumpor i skåpet?
På sätt och vis är det trevligt.
På flera sätt.
Det ska bli väldigt kul att komma iväg, spännande. Se någonting nytt, träffa nya människor, uppleva 100% vinter, klara mej helt och hållet själv.
Och det känns rätt bra att bli lite saknad.
Something new and different.
Mjo.
Raspberri!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar