Letterbomb

Standing still when it's do or die
You better run for your f*cking life!

Catchy, yepp.

Mer bra:

• Someone Special - Hardcore Superstar
• Rebel Rebel - David Bowie
• Buddy Holly - Weezer
• Get It Faster - Jimmy Eat World
  

Dagens Filosofilektion

Jag och Lovisa går i snökaoset påväg hem från replokalen.

Hedda: -Det här är inte väder, det är nånting annat...
Lovisa: -Oväder!


Ja, vi är intelligenta.

Bill Gates

Jag gjorde just ett IQ-test på nätet. Jag har 127 i IQ, jag undrar om det är bra. Jag vill inte vara som Bill Gates.

Shame on you...

Fy skäms på mej.
Verkligen.

Självporträtt

Kamikazeplanering

Just nu känns det som om jag har tusen viktiga (och de flesta även tråkiga) saker att göra. Min kropp har startat det fina "nu är du stressad"-larmet. Jag blir vimmelkantig, förvirrad, mer självkritisk än vanligt, får ont i magen och så vidare. Yesyes, jag veeeet, jag har höga krav på mej själv, men jag är dessutom en alldeles katastrofalt dålig planerare.

Jag har en oemotståndlig förmåga att alltid, helt utan undantag glömma läxor i de ämnen jag har lätt för, speciellt svenskaläxor. Jag ägnar hellre den tiden åt att läsa böcker. Jag skjuter upp tråkiga/jobbiga saker som jag vet att jag måste göra så länge det bara går, och sen sitter jag där med magknip och ont om tid.

Måste-lista:

1. En egenkomponerad dans tills på onsdag (imorgon alltså) minst en minut lång, eller 8 x 8. Och jag har nada fritid på tisdagar, mygod, hur i he* ska jag hinna med?
2. Skriva en hög med sjuhelsikes bra sommarjobbsansökningar för jag måste ha jobb. Inget jobb = Ingen Hultsfredsfestival = Olycklig Humla. Jag kan inte skriva sommarjobbsansökningar, jag är för blygsam för det. Nej, det är jag inte, men jag blir så trött på allt "jag är bra på det och det"-tjafset.
3. Plugga matte, plugga matte, plugga matte. Nationella B-provet är om elva dagar, idag inräknat, och jag är inte ens klar med alla kapitel än. Sannolikhet är i och för sej inte svårt, men det bör göras. Sannolikheten för att jag får ryck på matte och blir kamikazepilot inom elva dagar är högre än sannolikheten för att jag klarar provet, det är iallafall säkert.
4. Göra roliga saker, alltså skejta, cykla, musicera och annat... Närdå?

Iiiik.... jag börjar 9.55, alltså om 55 minuter och jag har inte duschat, filurat vidare på dansen eller borstat tänderna. Och det är minusgrader ute. Blött hår + minusgrader = OTREVLIGT!
Men jag har iaf hittat en låt. Get It Faster med allas mitt favoritband. Som börjar på J och slutar på immy Eat World.

Om jag inte vore så förbannat duktig skulle jag skolka från engelskan och göra klart dansen och sen gå på matten. Jag dör inte av att missa en engelskalektion. Men min frånvarostatistik och övernitiska handledare skulle drabbas av svårartade depressioner som orsakar läskiga utfrågningar om vad jag egentligen gjorde tisdag förmiddag, och "jag försov mej" är inget ursäktsalternativ, för jag är morgonpigg. Det orkar jag inte med.

Äsch, åthelfvete med det hela.

Übersegt

Gå aldrig till skolan om du har vart i fjällen en hel vecka och kommit hem sent på natten. Föjande anledningar kommer jag på, förslag på fler kan lämnas i kommentarfältet.

• Det är tråkigt
• Du somnar på lektionerna
• Du får syrebrist, för klassrumsluften är mycket sämre än fjäll-luften
• Du blir vinglig
• Det är emot din religion (används som ursäkt för det mesta)
• Solen skiner, utanför fönstret, och du befinner dej innanför.
  

Minusgrader

Sportlovet är för kort. Vissa människor (läs: jag) skulle behöva åtminstone två veckor till. Förste en extravecka som även den kunde spenderas i fjällen, och sen en vecka efter den för att vila upp trötta knän och ben. Jag vill inte till skolan! Jag vill framförallt inte sitta i ett djävla klassrum och ha djävla kulturhistoriahelvetespisslektion i en timme. Jag kommer somna. Punkt.
Och det har jag inte råd med för jag gjorde förmodligen dåligt ifrån mej på förra provet.


Det är kallare här än i Dalarna.
Mycket.
Märkligt.
-9.3 här idag, Falkenberg
-2.4 där igår, Stöten

Växthuseffekt?

Jag måste duscha, jag är skabbig, jag har suttit i en buss i sju timmar.
Yepp.

Föressten, radiosportens kommentatorer är bättre än tevens, för jag har aldrig orkat se en hel hockeyperiod på teve, men igår lyssnade jag på två. Men det kan har vart för att det var OS. Kläm finnen!

"Och pucken studsar faktiskt på en, två, tre personer... och två datorer innan den lägger sej tillrätta!"

Skrälle på Semester.

Om bloggskrället kan uppdatera sej meddelar jag härmed att jag är på skidsemester från imorgon och en vecka framöver. Planerna är att jag ska försöka åka snowboard också, yikes!

Kram iallafall.

Och heja hockeytjejerna föressten, äntligen fick USA stryk!

...

Det käns inte som om det är lov, det känns mer som en alldeles vanlig helg. Jag lyssnar på fin musik, Move On med Jet, och vadsomhelst med Joni Mitchell. Joni Mitchell ja, hon är häftig. Jag hade med Ladies of the Canyon till skolan idag och spelade på engelskan. Jag tycker det är viktigt att ha hört Big Yellow Taxi. Den är så himla finurlig. Miljöpolitisk och filosofisk på samma gång.

Introt till A Sunday med allas mitt favoritband, gissa vilket, låter som snöglitter. Sprött, som iskristaller i minusgradsluft.

I övermorgon är jag i fjällen, det ska bli så skönt att bara komma bort från allting. Fast det blir nog lite av en prövning att bara umgås med mamma och Oscar en hel vecka. Inget staket, men min lille bror kan vara förskräckligt påfrestande ibland. Men men, alla har vi väl våra sidor antar jag. Men jag orkar inte höra alla tekniska fakta om hans jäkla hörlurar fler gånger. Åh, ja, dom är jätteisolerade jag hör precis vad Per Gessle sjunger och du är i hallen och jag i vardagsrummet. Usch, domdär lurarna gör mej galen. Men åksjuketabletter har jag iallafall skaffat (Mamma skaffat alltså), för sist jag åkte buss länge mådde jag inte alls bra. Det var till Sarajevo, och det är länge sedan nu. Jag har inte satt in korten därifrån i album än, jag kom mej aldrig för. Det var en häftig resa det. Jag kommer ihåg resan ner, när Otto åt äggmackor mitt i natten, Lelle och Janko hade mitt lakan och jag och Moa delade, alltså hon tog alltihop och jag låg intryckt mot en askall fönsterruta och frös. Och när vi vaknade i Slovenien och det var som en helt ny del av världen, tyckte jag iallafall. Det var grått och mulet den dagen, och vi åt medhavd frukost på en grå rastplats någonstans i närheten av Maribor. Helt plötsligt fanns det trasiga hus, skotthål i väggarna, övergivna för nästan tio år sedan...

Och tunneln, usch. Fyfan, jag önskar att krig inte fanns...

Spegelbild

Varför ser jag alltid skuggor istället för min spegelbild?
Tja, förutom hemma då. Hemma kan jag stå och granska mej själv i spegeln länge länge. Vem är jag? Vad vill jag? Men när jag ser mitt morgonrufsiga ansikte i glasdörrarna i skolan är det mer en skugga.

Usch, jag är för trött för dethär. Men eftersom startsidan på min kära lilla blogg inte uppdaterat sej sen innan Sverige tog OS-guld i sprintstafett så måste jag provocera servern lite, det är ett innerligt behov jag har. Och jag längtar verkligen till lovet, till den riktiga snön. Men sen saknar jag ju alltid folk här hemma, även om jag bara är borta en vecka. Men snö. Åååh. Jag borde bygga mej ett berg, kanske på Ge-Kås, för Ge-Kås är mest fånigt ändå, så jag kan åka skidor lite oftare. Men nej, föressten, Ullared har ju en skidbacke, på Ge-Kås camping. Jag lovar, en dag kommer Ge-Kås att ta över världen, ungefär som Coca-Cola och McDonalds försöker. Men det vore hemskt. Alla multimegaevil-internationella företag är läskiga.

Nu måste jag sova.
Jag är hungrig, hrmpff...

Dammit

Bloggeländet uppdateras inte, jag har skrivit en massa inlägg, men det kommer inte upp nåt nytt på förstasidan. Morr var ordet.

Alla Hjärtans Vad?

Jag visste inte att det var det när jag vaknade. Upptäckte det när jag läste tidningen och sen dess har jag ägnat i princip hela dagen åt att baktala fenomenet.
Lovisa och Mimmi hade en bra idé: Alla Misslyckade Hjärtans Dag.
Johannas förtidiga var inte helt väck den heller.

Anyway, kommersiellt trams.

I brist på bättre

Kan jag högaktningsfullt informera om att jag körde ut till Mimmi idag. Åttiofem på nittioväg, men jag tyckte att det gick jättejättefort ändå. Men det kan bero på att skruttbilen låter väldigt mycket.

Bäst i OS 11/2

Svenska puckelpisttjejen Sara Kjellin.
Vad jag hoppades att fransyskan skulle köra bort sej. Dessutom landade hon på rumpan efter sista volten. Men en fjärdeplats i OS är inte så illa..

Trasselvärme

Jag kommer nog aldrig att förstå Håkan Hellström. Jag vill nog inte förstå heller, för om jag förstod varför låtarna är så bra skulle magin försvinna. Ungefär som när man var liten och fick reda på att varken tomten, påskharen eller rumpnissarna fanns på riktigt. Det blev aldrig lika fint igen. Låt mej vara oförstående, men förundrad. Det är inte mycket som gör mej sådär glad och trasselvarm som Håkan Hellströms låtar. Världen behöver lite mer trasselvärme.

(Och ja, jag ska försöka hitta någon annan artist att tjata om, jag lovar.)

Men om jag lyckas det vette faen.
Makaroner, som sagt.

Toscapågar

Det är en tom känsla i min mage nu. Det kan nog bero på att jag levt på Toscapågar sen halv tio imorse, så jag ska strax göra makaroner och köttbullar. Och städa mitt rum. Resten av kvällen tillbringas nog med en filt och en teveapparat. Det är bra att det är OS, då finns det alltid nånting att kolla på.

Jag kan inte låta bli att undra...

Bäst i OS 10/2

Svenska landslagets tumvantar.
Blåa. Med flaggan på handflatan. Gulligt.

Återkommer imorgon.

OS

Jepp, så var det igång också. Det jag verkligen kommer att kolla på är det alpina, och kanske lite konståkning, backhoppning, skidåkning och skidskytte också. Vadsomhelst så länge jag slipper hockeyn. Hockey är astråkigt!

Transworld

Kolla skivrecensionerna i nya Transworld Skateboarding. Louie Barletta diggar The Ark. Det tycker jag är lite kul ändå, att bitar av den svenska musikexporten hamnar i världens största skateboardtidning. Eller det kanske är Thrasher? Men lite häftigt, hursomhelst.

Overkill är en bra låt.

Lilla rebell

"Det är konstigt ändå" tänkte hon när hon för femtioelfte gången rättade till mössan. Hon satt med ryggen mot skåpen och läste med mössan ända ner över ögonen och en halsduk ungefär upp till näsan. Bara för att säkert signalera "Jag är upptagen". Golvet var hårt, och tegelplattorna hade antagligen vant sej vid att hon satt på dom, hon tyckte inte om stolar. Inte de som fanns i skolan iallafall. De var inte bekväma nånstans. Fast problemet var egentligen inte stolarna, utan bänkarna i klassrummet. Fyrkantiga saker med två rödlackerade T-ben. Tyvärr hade tillverkaren inte tänkt på att ingen jävel som går i skolan orkar sitta rak i ryggen en hel lektion och hade därför satt ett stålrör mellan bänkbenen, ungefär en decimeter under bordsskivan. Det hade som följd att ingen som var längre än 1.70 ungefär, kunde sitta bekvämt vid sin bänk utan att slå knäna i det förbannade stålröret. Alltså fanns det bara två tillgängliga alternativ, antingen ligga med huvet/hakan på bänken och se abnormt oengagerad och sömnig ut, vilket alltsom oftast var fallet, eller att sitta otroligt bakåtlutad, liksom på framkanten av stolens sits, ungefär som alla killar satt på skolkorten i högstadiet, men det var rätt besvärligt om det skulle antecknas. Man skulle ju kunna lägga upp fötterna på bänken också, men det skulle förmodligen inte uppskattas. Men åter till tegelgolvet vid skåpen.
Hon satt där helt inne i boken, och sin egen värld. Tankarna flög iväg åt alla håll, skateboarden som legat under sängen sedan det börjat snöa, matteprovet som hon helt utan förväntningar lyckats få VG+ på, och tillbaks till boken igen. Vidare till en annan bok hon läst en gång. Huvudpersonen i den boken passerade en kille som satt i korridoren, på golvet, lutad mot ett skåp och läste, och konstaterade att vissa mäniskor inte kunde leva utan böcker, helst proggiga pocketböcker med myrbokstäver. "Haha, tänk om det är så folk som går förbi ser på mej", tänkte hon och puttade upp mössan en bit. Det kanske var bra att se sej om en stund, lysrörsljus och pocketböckernas mikrobokstäver kom inte så bra överrens alltid. Hon reste sej och sträckte på armarna litegrann. "Det vore inte dumt att ha en utfällbar soffa i skåpet."
"Kom nu, vi börjar strax!"
"Yeye, kommer. Ska bara..."
Hon öppnade skåpet, tog engelskaböckerna och lufsade iväg mot de andra, som struntat i skåpen idag, och suttit på de tämligen obekväma bänkarna en bit bort. Förmodligen för att det var slask.
Påväg hem efter engelskan sjöng Joni Mitchell i mp3-spelaren.

Isvattenpölar

Ooh, yes, jag vill att det ska töa. Mest av allt för att jag är så himla trött på att fastna med cykeln i diverse fåniga snöhögar som befinner sej på eller precis brevid min skolväg. Och isvattenpölarna då? Dessa helvetiska skapelser har tagit över helt. Eller de är åtminstone resultatet av tö och snöhögar över gatubrunnarna. Jag tror att de hade varit mer uthärdliga om de bara hade varit stora vattenpölar. Men allteftersom vädret skiftar innehåller de allt ifrån segt slask som orsakar tvärstopp till smutsigt iskallt vatten som rinner in i skorna. Tvärstoppsslasket är nog det värsta, för då måste man allt som oftast sätta ner en fot, eller två, och har man otur sätter man foten i något mer slaskigt slask som helt plötsligt invaderar ens trasiga converseskor och blöter ner både dom, och de två paren strumpor plus fötter som befinner sej inuti. Det är inte lätt, nej.

Eftersom jag är helt uppe i min självupptagenhetsmentalitet kan jag passa på att skriva att jag är störst bäst och vackrast också. Fast det ska tas med en nypa salt. Men modig är jag. Ibland.

Boktips: Rebell med frusna fötter. Jättebra. Fast jag har inte läst ut den än.

Skriver nog mer strax.

Du går ju som en fotomodell!

Minns inte om det var Linn eller Sofie som sa det, men hursomhelst.
Vi satt och tjötade, våran maxihåltimma är inte nådig kan jag säja. Om ditt och datt, vi pratade om i-valet, dansen alltså, och de knepiga plié, snurr-på-tå sakerna. Massa knepiga stegkombinationer som vi gör på diagonalen. Så sa nån av dom ungefär såhär "Vet du, Hedda, det är så kul, för när vi går på diagonalen så går du sådär rakt och snyggt som en fotomodell och tittar på klockan" Jag får en smärre chock, för är det något jag inte känner mej som på dansen är det som en fotomodell. Snarare något långbent och instabilt, lite som Bambi kanske...
Men jag blev lite glad faktiskt. Jag vet egentligen att jag kan gå snyggt, det är bara det att ute i den verkliga världen är jag typen med tung väska full med böcker, mössa eller keps för ögonen och blicken precis vid tårna. Jag går rent ut sagt som en hösäck med dåligt självförtroende. I danssalen där jag vet att jag ska sträcka på mej, då gör jag det. Skulle jag gå som jag kan göra där ute i verkligheten skulle jag få snea blickar.

Apropå, nu tar jag text från The Rose:

It's the heart afraid of breaking that never learns to dance
It's the dream afraid of waking that never takes the chance
It's the one who won't be taken who can not seem to give
And the soul afraid of dying that never learns to live

Jag har letat lite.

Basisten

Det är jag det. Haha, fast jag har aldrig någonsin lärt mej att spela bas, däremot är jag rätt grym på gitarr. Not.

It's like ten thousand spoons when all you need is a knife...

Luftrum

Det finns där hela tiden som en molande känsla i magen. Tomt. Lite ilsket. Jag är inte arg på dej, inte ett dugg. Jag är arg på mej själv, för det är nog egentligen bara jag som är konstig. Det är som en saknad av nåt. Jag är nog född utan social kompetens. Jag är som en trasdocka som förvirrat följer i allas fotspår och blir lealös och osjälvständig. Som en grå klump. Så kan det kännas.

Mmm, jag önskar att jag vore mer som du.

Men jag är jag, på gott och ont, och det är så lätt att ta telefonluren. Men det är svårt ändå. Jag vill inte bli en skugga, vi kan väl lysa lite tillsammans? Jag vill inte att du ska läsa dethär, så jag skriver det, för du kommer inte att läsa det och även om du läser det kommer du inte att förstå. Fast det gör du nog, det gör du alltid. Tror jag iallafall. Dammit, att det kan vara så svårt. Varför kan jag inte ta upp lite luftrum, jag med? Men det är klart att jag gör, fast inte som jag skulle vilja. Äsch, skitsamma, jag bara maler, jag vet inte vart jag vill komma med dethär. Jag raderar det nu.
Nej det gör jag inte.
Jo, nu.
Inte.

Iboblolanondod soskokulollole jojagog voviloljoja vovarora momeror sosomom...

Skriva rövarspråket, så djävla meningslöst.

Räknedosa

Kan inte alla som råkar läsa denhär bloggen skriva en kommentar, bara för att jag vill veta om någon läser.
Tackar.

New Jersey Turnpike

Bara för att det är fint.

Bip-testet idag gick åt he* men jag är ju konstant förkyld så det är inte så lätt. Fast ensemblen var riktigt bra. Det är roligt att jamma. Jag vill också vara sådär bra. Det är ju därför jag aldrig fattat dethär med att jamma, för jag kan inte så mycket än. Men jag ska fanimej lära mej. Jag ska bli bäst. Men det är jag redan.
Bäst på att vara jag, haha.

Ojälp, nu blev jag egocentrisk.

Jag gillar fridans. Det är jätteroligt.
Och jag gillar musik. Hittade en skiva jag inte lyssnat på sen jag var tio, Jagged Little Pill med Alanis Morissette. Och av någon konstig anledning minns jag nästan alla låttexterna. Det är konsigt, men det är ännu konstigare att ajg kan en massa Blümchenlåtar också, och jag kan inte ett ord tyska. Nästan.
Usch så pinsamt. Jag har lyssant på Blümchen.
Jag döööör.


Och Shania Twain.
Suicide.
Bums.

Ambitiös

Nu har jag laddat ner massa skalor till både gitarr och bas, mina öron börjar verkligen tröttna på blues nu. Ska leta lite låtförslag till bandet med tror jag. Visst, eget är bäst, men en cover eller två till skulle nog inte skada.

Och så ska jag sova.
Kanske råkar...

Gonatt.

Hrafn nånting = Korp på isländska.

Oteknisk

Jag är så grymt jäkla oteknisk!
Av någon lustig anledning ville Chronic Sickness låna våran replokal idag, och efter lite tjöt fick dom det. Inte mej emot, deras är mycket mysigare, med affischer, matta och ljusslingor i taket. Haha, men ingen av oss är speciellt teknisk, Mimmi kunde inte sänka trumpallen, ingen av oss fattade PA:t och jag tog en sladdände, som inte alls hade anda änden i basen och kopplade in i basstärkaren. Sen visade det sej att jag pluggat in PA:t i basstärkaren. Jaja, försök se vilken av alla sladdändar på en skitig matta i en halvmörkt rum som hör till sladden du pluggat i basen.

När vi sen flyttade tillbaka in i vår lokal så hade grabbsen vänligt nog sänkt hela trumsetet så mycket det någonsin gick bara för att jäklas med Vimsen. Tihi.

Jag försökte komma på trumkompet till Summer of '69. Det gick nästan bra.
Bip-test imorgon, uääh!

Morning Morgantown

God morgon, och ja det är det. Det är väldigt gött att vakna halv sju och ligga och dra sej till åtminstone åtta. Gå upp, duscha, käka frukost och lyssna igenom alla låtar jag har med DCFC. Indie-emo-pop när det är som bäst. Men egentligen, skit i genre, jag har aldrig orkat bry mej om genrer. Hur dumt är det inte på en skala, att om man gillar Millencolin förväntas man även gilla Blink 182, Yellowcard och Sum 41? Bara för att alla ovanstående band räknar in under punkrock behöver man inte gilla allihop. All musik är unik. Kankse borde tillägga att jag gillar Millencolin mycket, Sum 41 och Blink 182 funkar att skejta till och Yellowcard lämnar jag till lillebror, jag har knappt hört nåt.

Nu ska jag till skolan, engelska. Blö.

Jag är ett geni

Eller lite smått iallafall.
Jag har gjort trettiofem matteuppgifter sen klockan sju, med paus för Commander in Chief. Nu sitter jag och lyssnar på Mew och försöker ändra länklistan i bloggen. Med tanke på hur mycket jag kan om html-koder (ingenting alltså) så är det inte så förvånande att det inte alls fungerar. Morr. Jag får göra en lista för att kompensera mina misslyckanden.

• Apocalypso
• I'm Sleeping In A Submarine
• Soul Meets Body
• False Idols Fall
• Leftovers

Och nu märker säkert något snille att jag inte skrivit några eventuella bandnamn. Undrar vad det beror på? Knata bakåt i bloggen en dag eller två så hittar ni nog anledningen.

Knep och knåp

Se om jag fattat hur man länkar nudå, kolla in Johannas blogg, för hon är trevlig.

Om det inte funkar är det för att jag är tekniskt obegåvad och har dålig grundmotorik.

Bakdag

På våran nuvarande Raskerpåse står det "BAKDAG 4 FEB".
Versaler.
Tjusigt.

Bakdag.

Marsvinens historia.

Så, jag kan inte hålla liv i mina krukväxter. Utan mamma hade de mött döden för över ett år sedan, det är jag alldeles säker på. Lite märkligt då att jag klarat av att ha två marsvin med bravur. För även om de egentligen bara vill ha gurka hela tiden, bits när de blir tjuriga och måste städas oftare än jag vill så är de väldigt trevliga.

Jag satt och pratade med Virus innan. Envägskommunikation alltså, jag pratade och Virus satt och gnagde på ett höstrå och var allmänt marsvinsintrovert. Jag undrar om hon saknar Compaq. Compaq var marsvin nummer ett som flyttade in i buren den andra januari 2001. För att hon inte skulle känna sej ensam fick hon sällskap av Virus vecka nio och till dags dato. Compaq var ett speciellt marsvin. Ungefär lika lång som tjock, abnormt långhårig och med ett temperament som skulle få vilken lättretad mammut som helst att verka fredlig. Fast egentligen var hon mest av allt lättskrämd. Compaq fick cancer vintern 2004, och dog på våren. I maj.

Usch, jag hade varit hos mormor i Uppsala och mamma mötte mej på flygplatsen i Halmstad och berättade att Compaq slutat äta och att vi skulle köra till djursjukhuset påvägen hem. Hon satt i en korg i framsätet på bilen, i sin favorithandduk och nästan blundade. På bilgolvet låg en skokartong lagom stor för ett litet djur och en handduk. Jag klappade henne på näsan och paratade tyst med henne, jag undrar om hon hörde. Hon knorrade så tyst att det nästan inte hördes.
Vi planterade sallad på hennes grav jämte cykelskjulet.
Hon tyckte väldigt mycket om sallad.

Virus var ovanligt tyst hon med i några veckor, jag undrade om hon skulle dö av ensamhet eller något, men hon vande sej rätt fort. Virus har alltid varit mer lättadministrerad. När hon var liten var hon det mest sävliga djur jag någonsin träffat. Om jag satte ner henne och Compaq på köksgolvet sprang Compaq runt en massa. Virus satt still och tittade förskräckt omkring sej, hoppade jämfota in i närmsta hörn och satt där och väntade på antingen räddning eller mat. Hon var som en klump med massa päls och skära öron. Hon har blivit mer och mer bestämd med tiden. Nåde den som tar hennes mat nu. Eller klipper hennes klor. Då hamnar man i långsint marsvinsonåd.

Varför sitter jag och kortar ner mina marsvins livshistoria?
Därom tvista di lärde.

I marsvinens himmel är det fullt med grönsaker, gräs och saker att sitta och kura under. Det tror jag.

Hela huvet stormar

Jag vaknade halv sju. Fast sen somnade jag om till klockan åtta. Det faller en massa blötsnö och det är på gränsen till plusgrader. Pfft...
Jag är alldeles vimmelkantig, jag var det när jag vaknade, men jag gick upp och åt frukost och duschade för ibland kan vimmelkantighet gå över om man äter en bit. Så var icke fallet idag. Jag är fortfarande alldeles yr, nu har jag dessutom försökt plugga matte en stund, så nu ska jag gräva ner mej i sängen med en bok och ett glas vatten.

Krya på mej.

iTunes

Jag har satt iTunes på "blanda"
Och när jag precis ska logga och sova och allt, så kommer en låt med Håkan, och jag blir så trasig inuti, för finns allt som finns i Håkans låtar? Fast samtidligt lite varm. För det är det fina med Håkan Hellströms musik. Den är trasig och hel på samma gång.

Och alla söndagar sitter jag här för länge, för mycket.
Jag är dum.

Nu ska jag sova.
Men först ska jag öppna fönstret och sitta och läsa fantasy en stund. Hålla i nånting konstant och inte våga existera fullt ut. Och ja, jag har fem nallar och en fisk. Annars känner jag mej ensam. Och Virus så klart, min lilla gris. Men hon bor i sin bur. Puss på dej älskade marsvin.

Krukväxter

Så sitter jag här. Igen.
Med smaken av multivitamingegga i munnen, för jag blir så trött av mörkret. Jag behöver vitaminer. Och det smakar inte illa, inte direkt. Men det lilla som fastnar är äckligt.

Och jag har nada att skriva.
Multivitamingegga, vad fan tänker jag på?

Johanna var trött idag, hon svor när vi repade. Det händer inte ofta.

Igen ja. Jag håller mej vaken, jag grubblar. Jag bloggar, alltså lever jag. Eller inte. Jag tror att jag lever ett halvliv ibland, mittemellan den verkliga verkligheten och mina drömmar. Någonstans går gränsen mellan världen med gitarrvalkiga fingrar, Håkan Hellström och öppet fönster mitt i natten så minusgraderna väller in, trasiga skateskor och gröna ögon bakom en oreda av grå mössa och lugg, och den där riktiga världen som får mej att vilja krypa ihop och skrika lite. Jag vill inte dit. Inte än, helst aldrig. Låt mej få vara skranglig, självkritisk och i största allmänhet tonåring ett tag till. Det passar mej rätt bra. Jag vill vara här, nu och veta att jag lever.

Ibland glömmer jag bort mina krukväxter, de nästan-dör, så hur i helvete skulle jag kunna ta hand om mej själv? Gräv ner mej under en grå filt med Death Cab.

Min största fiende är mej själv.
Mina krukväxters största fiende är verkligen mej själv.

Fnyk

Mmm, det fnyker snö ute. Härlig fluffsnö. Jag gillar inte kramsnö, det är kletigt och blött. Men fnyksnö är trevligt.

Jag har varit ute och gått igen. Det är en av mina mest underliga ovanor. När det snöar och är mörkt måste jag liksom ut och gå. Upp till rondellerna, och fotografera mörkret i det varma lampljuset. Idag var det fint. I den lilla skogsdungen mellan Willys, Vindilen och Västgötavägen satt det tusentals kajor i vartenda träd och kraxade. Fast kraxet dränktes i allt fladder från vingarna. Jag klättrade upp på snöhögen jämte avfallsbehållarna, den är säkert två meter hög nu, tre rejäla snöfall som inte smält bort ordentligt, det blir endel. Balanserade på kammen som blivit högst upp. Fantiserade en liten stund om att jag vandrade bland höga berg i någon fantasyvärld. Sedan trillade jag ner. Men jag landade i den nya delen av snöhögen så det var mjukt. Sedan knatade jag genom den djupa snön jämte parkeringen bort till cykelbanan och ner i sänkan där det är små roliga tunnlar och sånt.
Ja, jag är lättroad, redan upptäckt det?

Jag tog en massa kort, lite svårt att fota min egen skugga, men det blev ganska fint faktiskt. Jag gillar det varma lampljuset. Jag gjorde snöänglar, fastnade men foten i en snöhög, hoppade i snöhögar och pulsade runt och mådde allmänt bra helt enkelt. Om det är soligt imorgon ska jag upp och fota diket bakom dungen, morgonsol och snöglitter, aww. Jag smälter. Det är vackert.

Och just när jag pulsade runt i snön i mina jättestora skidkläder och mössa, med snö i håret och överallt, då kände jag mej fin. Så som jag ska vara. Mej själv. Orginal, naturlig, helt Heddig och jättefin. Synd bara att jag var ensam ute i snön och tomheten. Bara bilarnas strålkastare som höll mej sällskap. Och mina gatlyktor. Och min snö. Men på fullt allvar, finner någon mer än jag nöje i att knata runt på öde cykelbanor när det snöar och är mörkt och tomt?

Vante på dej.
Puss.

Moln

Häftig bild?
Så ska himmelen se ut när man skejtar i september. Det gjorde den också. Fyfan vad jag saknar skatehallen. Ynkepynk.
Cheer me up, please. Jag ska äta glass, sen ska jag ut och gå i snön. Fota snödrivor och översnöade saker. Sa någon "lättroad"?

Nej. Utomhusmänniska.

Hmm..

Baba O' Riley

Image of the Invisible

Lyssna på den låten. Nu. Innan alla Sveriges radiokanaler huggigt tag i Thrice och gjort världens bästa "nu vill jag höra brötig musik"-band till mainstream radiogegga. De har gjort det med Håkan, de har gjort det med Kent och tillochmed Thåström. Hoppas att de aldrig aldrig får tag i Thrice med. Och vilket ägg jag är med mina "bra musik"-listor. Jag ger ju bort min favoritmusik till nätets alla kritiker, härmapor och kanske någon riktig musikälskare. Slut med dom nu. Jag ska bara göra "kass musik"-listor från och med nu. Men det var inte det jag skulle skriva egentligen. Egentligen skulle jag skriva att jag tycker om foton.

Helst svartvita, lite suddiga, eller jätteskarpa. Färgbilder med mycket kontraster är fint också. Men det viktiga är nog att vissa kort säjer något. En misslyckad bild på en polare, som blundar eller ser helt lost ut kan efter ett tag vara mycket finare än det perfekta leendet i skolkatalogen. Skolkatalogen är ändå bara full med skal. Den konstiga grimasen kan man garva åt i tusen år och leder till tusen olika knäppa saker som hänt, sagts eller tänkts. Ett kort som tagits samtidigt som lilla jag som höll i kameran behövde nysa kan bli fint, även om hälften av det tänkta motivet inte kom med.

Keep it true.
(Ohmygod, så pretentiöst. Är jag pretentiös?)
Matte var det ja.

Och du, glöm inte bort att leva.

Just nu lyssnar jag på Bon Jovi. Det är inte Heddigt, i vanliga fall, men just nu försöker jag låta bli att lyssna sönder ****** och ***** *** ***** så jag lyssnar på Bon Jovi och Avril istället. Avril är inte så dålig föressten, det är lite fjortonårsnostalgi över hennes debutskiva. För jag var väl tretton, fjorton då. Shit, jag skejtade inte då. Jag kunde inet spela gitarr. Mygod, jag hade inget liv.

Universum är ett monster...

...men det gör ingenting idag.

Låten är nästan klar, behövs ett stick och kanske ett solo eller nåt.
Och idag vaknade jag klockan åtta och var jättepigg och mådde bättre än på länge. Man sover gott när man har tränat ordentligt, iallafall jag. Det snöade när jag vaknade, det har snöat hela dagen, säkert en sex-sju centimeter. Stackars alla som tycker att snö är krångligt och dumt, jag däremot njuter fullt ut. Vitt, fluffigt och vindstilla, det kan nog inte bli bättre, eller jo. Om solen skiner imorgonbitti. Då ska jag tassa ut i dungen uppe vid Willys och ta en massa kort. Just nu är jag nog kär i livet tror jag, bortsett från att jag måste ägna hela eftermiddagen åt att räkna matte. Men kan det bli bättre?

Det kan det kanske alltid, men jag mår bra just nu.

Om jag skulle råka..?
Nej.
Plugga matte nu, duktig Hedda.

Men allvarligt talat, vad är ett matteprov jämfört med att göra snöänglar och åka pulka? Ungefär ingenting alls, ur min synvinkel. Men jag ska plugga matte, för jag blir lessen på mej själv om jag inte fixar vg i slutbetyget, och med tanke på hur *host* bra det förra provet gick så behöver jag göra bättre ifrån mej nu.

Hey, I'm In The Band.
Hellacopters...

Hejåhå

ta mej till kärlek
ta mej till dans
ge mej nåt som tar mej någonstans

Energisk eller vad?

Thaiboxning igår, cykla idag, matte imorgon.

Jag och Lidde var på bio. Fin film det, Att Göra En Pudel. Feel-good ungefär, lite flummig, lite allvarlig, väldigt fin. Lena Nyman är asrolig.

Jag tappar ord.
Vad vill jag?
Jag vet.
Inte.
Jo.
Nej.
Jo.

Mycket sport idag, Kajsa Bergqvist satte nytt inomhusvärldsrekord, 2.08, Anja delade storslalomen med Rienda och två svenskar vann i längdskidåkning också. Och dagens pucko: Kostelic, man kör inte storslalomvärldscup med feber i kroppen. Man anstränger sej inte alls med feber i kroppen faktiskt, då kan det gå som för morfar. Och det vill vi inte.

Againts All Odds

Ohyeah, det är en powerballad av klass.

Men.
Inte när the Postal Service gör en cover på den. Tänk vinylrasp, kontiga elektroniska ljud och en tyst, tunn, ljus röst. Och sen byt till något som jag tycker låter som Destinys Child-komp, akustisk gitarr och vanlig sång. Och elektroniska ljud såklart.

Grejt, it is.

Mer grejt musik är:

• Comforting Sounds - Mew
• Drip Drop Teardrop - Cardigans
• Styrofoam Plates - Death Cab For Cutie
• The Weakness In Me - Joan Armatrading
  

Avskuren från världen

Msn fungerar inte.
Mitt liv är förstört.
Not.

Skönt att slippa msn ibland, jag är mer en telefonpratare. Jag hatar bristen av tonfall på msn. Egentligen tycker jag bäst om att prata med folk i verkligheten. Utan kroppsspråk blir det så torrt. En bild säjer mer än tusen ord säjer dom. Jag säjer att en blick säjer mer än tusen ord.

Undrar om min bror har bestämt sej för att det finns mer musik än sextiotalsmusik, Gesslemusik och Peps? Nyss försökte han prata med mej om Travis och Death Cab (!) men jag är oerhört trött och asocial för tillfället. Och har en helt abnorm skateboardabstinens. Jag minns inte ens när jag skejtade sist, mer än att jag nästan satte kickflip. Fyfan vad jag vill lära mej det djävla tricket nu. Så skönt att kunna få den obligatoriska frågan "kan du kickflip" och kunna svara "ja, faktiskt". På ett snällt vis, det ser bara tyket ut när jag skriver det. Se, msn och internet är torftigt. Vad är ett samtal utan tonfall och ögonkontakt?
Visst, det kan vara kul att chatta med polare, men är det något viktigt ringer jag.

Ge mej lite verklighet.
Ge mej blåslagna knän och trasiga skor.
Ge mej lite Thrice.
Ge mej livet.