Luftrum

Det finns där hela tiden som en molande känsla i magen. Tomt. Lite ilsket. Jag är inte arg på dej, inte ett dugg. Jag är arg på mej själv, för det är nog egentligen bara jag som är konstig. Det är som en saknad av nåt. Jag är nog född utan social kompetens. Jag är som en trasdocka som förvirrat följer i allas fotspår och blir lealös och osjälvständig. Som en grå klump. Så kan det kännas.

Mmm, jag önskar att jag vore mer som du.

Men jag är jag, på gott och ont, och det är så lätt att ta telefonluren. Men det är svårt ändå. Jag vill inte bli en skugga, vi kan väl lysa lite tillsammans? Jag vill inte att du ska läsa dethär, så jag skriver det, för du kommer inte att läsa det och även om du läser det kommer du inte att förstå. Fast det gör du nog, det gör du alltid. Tror jag iallafall. Dammit, att det kan vara så svårt. Varför kan jag inte ta upp lite luftrum, jag med? Men det är klart att jag gör, fast inte som jag skulle vilja. Äsch, skitsamma, jag bara maler, jag vet inte vart jag vill komma med dethär. Jag raderar det nu.
Nej det gör jag inte.
Jo, nu.
Inte.

Iboblolanondod soskokulollole jojagog voviloljoja vovarora momeror sosomom...

Skriva rövarspråket, så djävla meningslöst.