...

Det käns inte som om det är lov, det känns mer som en alldeles vanlig helg. Jag lyssnar på fin musik, Move On med Jet, och vadsomhelst med Joni Mitchell. Joni Mitchell ja, hon är häftig. Jag hade med Ladies of the Canyon till skolan idag och spelade på engelskan. Jag tycker det är viktigt att ha hört Big Yellow Taxi. Den är så himla finurlig. Miljöpolitisk och filosofisk på samma gång.

Introt till A Sunday med allas mitt favoritband, gissa vilket, låter som snöglitter. Sprött, som iskristaller i minusgradsluft.

I övermorgon är jag i fjällen, det ska bli så skönt att bara komma bort från allting. Fast det blir nog lite av en prövning att bara umgås med mamma och Oscar en hel vecka. Inget staket, men min lille bror kan vara förskräckligt påfrestande ibland. Men men, alla har vi väl våra sidor antar jag. Men jag orkar inte höra alla tekniska fakta om hans jäkla hörlurar fler gånger. Åh, ja, dom är jätteisolerade jag hör precis vad Per Gessle sjunger och du är i hallen och jag i vardagsrummet. Usch, domdär lurarna gör mej galen. Men åksjuketabletter har jag iallafall skaffat (Mamma skaffat alltså), för sist jag åkte buss länge mådde jag inte alls bra. Det var till Sarajevo, och det är länge sedan nu. Jag har inte satt in korten därifrån i album än, jag kom mej aldrig för. Det var en häftig resa det. Jag kommer ihåg resan ner, när Otto åt äggmackor mitt i natten, Lelle och Janko hade mitt lakan och jag och Moa delade, alltså hon tog alltihop och jag låg intryckt mot en askall fönsterruta och frös. Och när vi vaknade i Slovenien och det var som en helt ny del av världen, tyckte jag iallafall. Det var grått och mulet den dagen, och vi åt medhavd frukost på en grå rastplats någonstans i närheten av Maribor. Helt plötsligt fanns det trasiga hus, skotthål i väggarna, övergivna för nästan tio år sedan...

Och tunneln, usch. Fyfan, jag önskar att krig inte fanns...