Lyssna på den låten. Nu. Innan alla Sveriges radiokanaler huggigt tag i Thrice och gjort världens bästa "nu vill jag höra brötig musik"-band till mainstream radiogegga. De har gjort det med Håkan, de har gjort det med Kent och tillochmed Thåström. Hoppas att de aldrig aldrig får tag i Thrice med. Och vilket ägg jag är med mina "bra musik"-listor. Jag ger ju bort min favoritmusik till nätets alla kritiker, härmapor och kanske någon riktig musikälskare. Slut med dom nu. Jag ska bara göra "kass musik"-listor från och med nu. Men det var inte det jag skulle skriva egentligen. Egentligen skulle jag skriva att jag tycker om foton.
Helst svartvita, lite suddiga, eller jätteskarpa. Färgbilder med mycket kontraster är fint också. Men det viktiga är nog att vissa kort säjer något. En misslyckad bild på en polare, som blundar eller ser helt lost ut kan efter ett tag vara mycket finare än det perfekta leendet i skolkatalogen. Skolkatalogen är ändå bara full med skal. Den konstiga grimasen kan man garva åt i tusen år och leder till tusen olika knäppa saker som hänt, sagts eller tänkts. Ett kort som tagits samtidigt som lilla jag som höll i kameran behövde nysa kan bli fint, även om hälften av det tänkta motivet inte kom med.
Keep it true.
(Ohmygod, så pretentiöst. Är jag pretentiös?)
Matte var det ja.
Och du, glöm inte bort att leva.
Just nu lyssnar jag på Bon Jovi. Det är inte Heddigt, i vanliga fall, men just nu försöker jag låta bli att lyssna sönder ****** och ***** *** ***** så jag lyssnar på Bon Jovi och Avril istället. Avril är inte så dålig föressten, det är lite fjortonårsnostalgi över hennes debutskiva. För jag var väl tretton, fjorton då. Shit, jag skejtade inte då. Jag kunde inet spela gitarr. Mygod, jag hade inget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar