Fnyk

Mmm, det fnyker snö ute. Härlig fluffsnö. Jag gillar inte kramsnö, det är kletigt och blött. Men fnyksnö är trevligt.

Jag har varit ute och gått igen. Det är en av mina mest underliga ovanor. När det snöar och är mörkt måste jag liksom ut och gå. Upp till rondellerna, och fotografera mörkret i det varma lampljuset. Idag var det fint. I den lilla skogsdungen mellan Willys, Vindilen och Västgötavägen satt det tusentals kajor i vartenda träd och kraxade. Fast kraxet dränktes i allt fladder från vingarna. Jag klättrade upp på snöhögen jämte avfallsbehållarna, den är säkert två meter hög nu, tre rejäla snöfall som inte smält bort ordentligt, det blir endel. Balanserade på kammen som blivit högst upp. Fantiserade en liten stund om att jag vandrade bland höga berg i någon fantasyvärld. Sedan trillade jag ner. Men jag landade i den nya delen av snöhögen så det var mjukt. Sedan knatade jag genom den djupa snön jämte parkeringen bort till cykelbanan och ner i sänkan där det är små roliga tunnlar och sånt.
Ja, jag är lättroad, redan upptäckt det?

Jag tog en massa kort, lite svårt att fota min egen skugga, men det blev ganska fint faktiskt. Jag gillar det varma lampljuset. Jag gjorde snöänglar, fastnade men foten i en snöhög, hoppade i snöhögar och pulsade runt och mådde allmänt bra helt enkelt. Om det är soligt imorgon ska jag upp och fota diket bakom dungen, morgonsol och snöglitter, aww. Jag smälter. Det är vackert.

Och just när jag pulsade runt i snön i mina jättestora skidkläder och mössa, med snö i håret och överallt, då kände jag mej fin. Så som jag ska vara. Mej själv. Orginal, naturlig, helt Heddig och jättefin. Synd bara att jag var ensam ute i snön och tomheten. Bara bilarnas strålkastare som höll mej sällskap. Och mina gatlyktor. Och min snö. Men på fullt allvar, finner någon mer än jag nöje i att knata runt på öde cykelbanor när det snöar och är mörkt och tomt?

Vante på dej.
Puss.