Krukväxter

Så sitter jag här. Igen.
Med smaken av multivitamingegga i munnen, för jag blir så trött av mörkret. Jag behöver vitaminer. Och det smakar inte illa, inte direkt. Men det lilla som fastnar är äckligt.

Och jag har nada att skriva.
Multivitamingegga, vad fan tänker jag på?

Johanna var trött idag, hon svor när vi repade. Det händer inte ofta.

Igen ja. Jag håller mej vaken, jag grubblar. Jag bloggar, alltså lever jag. Eller inte. Jag tror att jag lever ett halvliv ibland, mittemellan den verkliga verkligheten och mina drömmar. Någonstans går gränsen mellan världen med gitarrvalkiga fingrar, Håkan Hellström och öppet fönster mitt i natten så minusgraderna väller in, trasiga skateskor och gröna ögon bakom en oreda av grå mössa och lugg, och den där riktiga världen som får mej att vilja krypa ihop och skrika lite. Jag vill inte dit. Inte än, helst aldrig. Låt mej få vara skranglig, självkritisk och i största allmänhet tonåring ett tag till. Det passar mej rätt bra. Jag vill vara här, nu och veta att jag lever.

Ibland glömmer jag bort mina krukväxter, de nästan-dör, så hur i helvete skulle jag kunna ta hand om mej själv? Gräv ner mej under en grå filt med Death Cab.

Min största fiende är mej själv.
Mina krukväxters största fiende är verkligen mej själv.