Det är inte bara det myckna namedroppandet av nutidskultur som gör att jag känner igen mej i "Vi Som Aldrig Sa Hora". Det är någonting mer. Trots att boken är skriven ur fyra killars perspektiv känner jag igen mej. Men nästan bara i Hannes. Han är sökaren, som finner och sedan förlorar. Den som knöt näven bakom innegängets rygg hela högstadiet, den som bara släppte ut hatet i ensamhet. Den som höll flickans hår när hon kräktes och ändå aldrig blev hennes.
Jag antar att det är i Hannes delar av boken som Ronnie Sandahl släpper ut mest av sej själv. Det är så mycket Håkan Hellström, Jocke Berg och "pojke med hatt" att det måste vara så.
Konstaterande: Tillhör du OC-generationen och/eller anser att Håkan Hellström är ett geni, läs boken. Läs den nu, bums. Om du inte stämmer in på ovanstående, läs den gärna ändå, men jag (och min pessimistiska syn på vuxenvärlden) är inte helt säker på att du kommer förstå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
åh vad fint det känns att någon äntligen vågar stå upp och ge min älskade den credd han förtänar.
Har suttit utanför AB nu i en timme i regnet, utan några framsteg.
Det är kallt och blött, och förmodligen kommer min dator rosta igen.
Men inombords är jag fylld av värmde eftersom jag vet att Ronnie finns därinne!
Skicka en kommentar