Erase/Rewind

Var sitter stoppknappen på livet?
För just nu hinner jag inte alls med.

Jag saknar er, men jag kan inte hitta dendär tiden, den jag borde lägga på er. Dyker den upp ska den öronmärkas, knytas fast vid en stolpe och användas väl, det lovar jag. Det har bara varit lite mycket förstår ni, för mycket studenten, jobb och festival. För lite ledighet och strandtillvaro.
Det är tragiskt och djävligt synd att jag inte sett er på så länge, ni som jag träffat varje vecka, nästan varje dag faktiskt, i tre år.

Jag saknar er.
Och detta är den längsta veckan någonsin, den har nyss börjat och verkar aldrig ta slut. Allting är overkligt och jag är som en formskiftande pusselbit inuti. En sekunden passar jag in och trivs men helt plötsligt vänder det och jag slår i kanter och hörn överallt. Både bokstavligt och bildligt talat faktiskt.
Det går bra, det gör det, men jag ska hålla mej så långt borta från det gamla som möjligt för att det inte ska kännas jobbigt. Det är svårt som fan att vänja sej av med inrotade vanor, hundratals timmar av arbete och rutiner. Jag är i ett annat område nu, och fast jag verkligen försöker tänka positivt (verkligen verkligen försöker) saknar jag det för mycket. När det kommer till kritan är det tyvärr så att trots allt slit och släp är det värt det, det handlar om kickar. Kickar; liv och rörelse. Skitsamma, jag kan inte förklara, Elin kanske fattar vad jag menar, och några till, det handlar om kickar.
Jag ska fixa det.
Jag ska ordna upp allt, för jag vill se framåt, och det verkar som om ingen tror att det är mer än till vecka 32 och jag ska försöka fixa så att det blir så. Det handlar bara om attsäja vad jag tycker, och det är jag ju så bra på annars.
Men inte nu.

Det är svårt.
Och det spelar ingen roll.
Jag ska fixa.