September

Eftersom jag gjorde den jädrans laxmoussen igår trodde jag att jag skulle lyckas undvika den på ett tag. Yeah, right.
Gjorde den idag med, men jag övertalade CC att filéa dom fjantiga tomaterna, för effektivitetens skull, så det gick rätt fort. Det har egentligen hela dagen gjort, faktiskt. Dagarna brukar göra det när man jobbar tidigt. Kom hem vid kvart över tre, och sen var jag hos Moa och fikade och pratade en massa, det var så himla längesedan vi sågs.

Det var himla längesedan jag gjorde någonting alls, över huvudtaget, förutom att jobba. Åtminstone känns det så. Tiden har gått så otroligt fort, veckan innan midsommar fick jag en bunt scheman i näven, och det kändes som en halv livstid till vecka trettiotvå. Det är nästa vecka. Nästa vecka!
Vart tog sommaren vägen?
Alla fina planer jag hade, om att cykla direkt till stranden efter jobbet, grilla, åka skateboard eller skimma, spela gitarr när solen går ner, allt bara försvann.
Det regnade bort.

Visserligen har jag jobbat så fruktansvärt mycket att det nästan är bra att det är visset väder, men ändå, sommar.
Jag behöver den.

Imorgon är det augusti, en månad till september. September. I min hjärna får september en domedagsklang. Det är då dom försvinner, dom som vet vad dom vill och har planer och mål. Jag insåg precis, att varken Moa eller Johanna kommer vara hemma på min födelsedag. Jag brukar i och för sej inte göra något väsen av mina födelsedagar, men nu när jag blivit åtminstone lite social hade jag kanske brutit mönstret.

Jag kanske borde skaffa mej några mål här i livet?
Eller så väntar jag på bättre tider, och jobbar ett tag.
Alltså, shit pommesfrites, det är på riktigt. Dom kommer försvinna. Jag blir kvar. Ett tag.
Värst är väl ändå den andra känslan. Känslan av att Falkenberg inte är något ställe man kommer tillbaka till. Man åker härifrån, förutom dom där underbara veckorna i juli och augusti, när Skrea Strand är världens centrum.