Jag vet inte.
Igår när jag cyklade till jobbet var det svinkallt. Redan innan rondellen till Fajans önskade jag att jag tagit på mej en mössa. Nio grader klockan fem. Men det regnade inte, inte ett dugg, himlen var visserligen bitvis molnig, men det var inga regnmoln för en gångs skull.
Allt redan fallit regn orsakade en annan sak.
Morgondimma.
Spontana små moln som parkerar någon decimeter ovanför marken och uppåt och gör allting annorlunda. Ån vart täckt av bomull, och på ett ställe strax innan Skrea såg det ut som om det var frost i pygmégranarna jämte vägen. När jag kom upp till Skrea Korsväg och skulle cykla neråt igen såg jag inte gamla E6:an. Det var helt tyst runtomkring, och ett av domdär dimmolnen hade snällt parkerat precis där vägen låg och bort till kyrkan.
Ibland kan jag förstå varför andra människor tror på gud. När världen i sej själv är vacker, och man har den för sej själv, när vägar man cyklat alldeles för många gånger ändrar utseende och solen går upp bakom en dimmig silhuett av en kyrka, omgiven av träd. När naturen sliter upp ens ögonlock och vrålar "det här är liv", och ingen stör ens chans att förstå det, när iPoden bytar från Millencolin till något helt annat vid exakt rätt ögonblick. Då kan jag förstå att man kan lita blint på någonting så osannolikt som en gud.
Men jag kan inte.
Jag vill bara känna, leva, utan att veta varför jag gör som jag gör, och tvingas lita till mej själv. Om gud skapade världen, fine by me, men det är i mina ögon uppenbart att han sedan övergav den, på samma sätt som jag kan skapa hopplösa Simmar på datorn och skratta smått när dom bråkar på skärmen. Som jag ser det är gud en mellanhand, ett sätt att förklara oförklarligheterna. Kanske lite konstigt, men jag, som alltid vill veta "allting" vill inte veta allt. Det gör mej ingenting att morgondimman är sådär hjärtskärande vacker när jag cyklar förbi, det är naturens, ödets nycker. Jag behöver ingen förklaring, och jag tror inte att det är ett bevis på att någon skapade en vacker värld. Den bara är sån.
Det jag vill ha förklaringar på är det som är skapat av oss människor, och som påverkar och handlar om oss. Intolerans, rädsla, miljöförstöring och rasism. Vem som sa vad, när, hur och varför. Vad som händer om en vecka, hur mycket får jag i lön? Ska vi ta en fika, vad vill egentligen politikerna, någon glömde en vante vid busshållplatsen!
Jorden är häftig, och behöver inte ha något syfte eller förklaras. Den är. Det är nog.
Visst vore det skönt om man fick reda på dess, och kanske till och med sitt eget syfte, men jag lider inte av att flumma runt så länge. Det finns så många frågor här nere på markytan att jag sparar de stora frågorna om himlen till senare.
Handlar tro om människans behov av förklaringar?
Förenklingar?
Nu har jag trasslat in mej igen, jag vet ingenting. Och jag förbannar det faktum att lillebror hade digitalkameran igår. fast det kanske var bättre så. Jag sparar det i minnet istället.
Moonlight through the windows in the hall
Rainbows in your teardrops as they fall
Constantly we move between the lies
Constant as trouble in your eyes
[Lisa Miskovsky - Butterfly Man]
1 kommentar:
Det är inte första gången jag önskar att jag kunde skriva lika bra som dig. Troligtvis inte den sista heller.
Skicka en kommentar