Mer jobbtjat och velighet.

Det är nu jag borde släpa mej i säng.
Nu jag borde titta på klockan och inse att fan, om sex timmar står jag i duschen. Och visst fattar jag, visst vet jag hur trött jag kommer vara imorgon bitti. Men jag sitter kvar.

Utan att veta varför.

På söndag eller måndag ska jag se till att få reda på om jag får jobb i höst eller inte. Det är ju bra att veta, liksom. Restaurangbranschens kassa löner till trots, jag har nog roligare än skiftjobbarna på SCA och Arla. Faktiskt.
Jag har sagt det tusen gånger innan, och jag kommer förmodligen säja det x antal gånger till; jag gillar mina jobbarkompisar. När till och med skitdagarna blir bra, för idag ville jag mest sätta mej i omklädningsrummet och lipa några gånger, för jag visste hur tyst det skulle vara när jag kom hem, då är det något som funkar.
Och jag gör ett bra jobb, as strange as it seems...

En kalliskompis sa det, att hon och en av grabbarna i köket pratat om det på bussen ut på morgonen, om "tvångsförflyttningen" av springpersonalen till kallskänk (mej, antar jag, jag är den enda som flyttats).. och dom vet ju, allihop, vart jag helst vill vara, för jag känner mej bortkommen och fumlig i köket. (Bongen klarar jag, det är bara stress och rutin, men recept och mixer och gelatin och knivar är bara too much.) Men poängen var, att dom tycker att jag gör ett bra jobb vart dom än sätter mej, och det är lite skönt att veta ändå, att jag inte är helt lost trots allt.
Men det är jobbigt när det kommer bussar, som idag när det skulle upp 50 tallrikar, och jag traskade rakt in i plock-kaoset påväg till bongen från tallrikskylen. Det är samma sak varje gång, jag är alltid påväg att säja "ska jag hjälpa till att bära", men hjärnan hinner koppla.
No way, du har blå tröja och rutiga byxor, you stay behind.

Jag vill ut igen.
Hellre avduk än cheesecakebottnar.
Hellre självserveringskassan än butiksluckan.
Även om det kanske låter konstigt...

Men, det viktiga just nu, känns det som, är att jag får stanna. För jag trivs. Och skulle det vara så att jag blir kvar i kallskänk vill jag ändå stanna. Det finns ju bra saker där med. Det finns ju en cd-spelare, för tusan.

Fast imorse, när två andra 88:or djävlades med mej och kallade mej för kallskänksbitch (ett uttryck som är vänligare än vad det låter) var det inte kul, men det beror mest på att jag var lessen för annat. Och just precis då kändes det hårt, för dom om några vet vart jag vill, och hur fumlig jag känner mej.

...det ordnar sej nog, alltihop ändå.
Men.
Någon dag vill jag skriva en bloggpost som heter "Back In Black". Det är trots allt där jag hör hemma.