Elva vs Arton

Nu har jag sovit framför Mean Girls hela eftermiddagen, så nu tittar jag inte i kors längre. Kombinationen sträckläsa Harry Potter hela natten och sedan gå upp astidigt för att vara på jobbet klockan 6 var en, visade det sej, dålig kombination.

Boken var å andra sidan bra.
Den tar slut. Inget öppet slut, utan slut.
Och det känns faktiskt konstigt nu, för jag har levt med domdär böckerna sen jag var elva år och firade påsken på Mallorca, det är mer än sju år. Jag tänkte att jag skulle vara asgammal innan jag fick veta hur det skulle sluta, och det kanske jag är nu, ur en elvaårings perspektiv iallafall.
Asgammal.

Eller, ööh... arton och ett halvt.

Jag har vuxit upp i takt med en påhittad pojk. Och även om jag hann före nu i slutet tror jag att det är jämnt ändå, jag tror att jag är yngre än vad de flesta av mina jämnåriga är. Ibland får jag känslan av att jag är en liten liten flicka som förtvivlat försöker leka vuxen, men hela tiden avslöjar sej.
Jag vill tro på drakar, småtomtar och den Stora Kärleken. Men hade jag varit lite smartare hade jag hållit käft om det, för det ska man inte tro på längre. Det känns som om jag far fram och tillbaka mellan två paralellvärldar, min egen och alla andras. Jag smyger dit ut ibland, med sotade ögon och ett ton hårspray, spanar och försöker hänga med, men blir släpandes efter. Jag har inte en chans, jag är bara en drömmare, och det är alldeles för lätt att retirera tillbaka till mitt gamla jag.
Luggen. Blicken i golvet. Basketdojorna med tre röda stjärnor och några impulsivt utvalda citat.

Jag är inte riktigt som de.
Elvaåringen med rummet fullt av Lego och fantasyböcker tittar fortfarande ut genom mina ögon när jag minst anar det. Samma sak gör fjortonåringen, som kallt räknar med att alla komplimanger är på skämt, att alla skrattar åt dej bakom din rygg. Jag har kommit långt sedan dess, men återfallen, dom effing-djävla återfallen. Känslan av att aldrig riktigt hänga med, att aldrig riktigt vara med, att alltid få kämpa och slita för att hinna ifatt, och när man nästan är där ökar livet farten igen.

Jag tror att jag är ungefär sjutton.
Inuti.
Eller bortkommen.
Så måste det vara, och jag kommer alltid vilja tro på drakar, aldrig vilka bli fantasilös och vuxen på riktigt. Men jag kanske ska lära mej att hålla käft om det, så syns det inte hur borttappad jag är?