det är nu som livet är mitt

jag önskar att jag kunde släppa taget någon gång.
bara vara vild och galen.

grejen är, att jag alltid varit ensam.
alltid när det varit riktigt riktigt djävligt har jag fått reda upp det själv.
och det är så svårt att släppa in folk.
ännu svårare att släppa ut mej.

måste hitta något det är värt att chansa för. och det går bättre nu.

jag har lärt känna folk på egen hand det senaste året.
vågat lära känna dom själv, och puttat undan alla äckliga "dom tycker egentligen bara att du är underlig" tankar.

fast jag är fortfarande djävligt rädd.
jag är rädd för att bli det jag alltid varit. ensam.
jag har varit rädd för att bli det jag alltid varit.

men nu när jag faktiskt fått vänner att förlora är jag inte lika rädd.

och jag kan inte förklara varför, men jag vågar vara jobbig, jag vågar finnas till och inte bara vara snäll. vågar kräva tid och svar.
vågar göra småsakerna som jag trodde skulle få folk att tröttna.
jag vågar liksom finnas nu.

"du får vara hur jobbig som helst, vi gillar dig ändå."

"det har ingen sagt förut. och även om det kanske varit så vill man höra det."