Onsdag @ Salmonstore

Idag har jag gillat mitt jobb.

Dagen började med att en i mina ögon stöld uppdagades. Inte nog med att våran egenhändigt hoppusslade och brända (med oändligt mycket kärlek och lågstadienostalgi) "Absolute 90-tal"-skiva var borta, så var även cd-spelaren! Jag andade ugglor utanför svängdörrarna och hittade två svartklädda jämnåringar och en silvrig cd-spelare med förkärlek för att hacka sönder allt man lägger i den. Ingen allsång denna morgon, alltså. Min tältkompis nummer ett återbördade den till sin rätta hylla en timme senare, men då var morgonen redan över. Jag var fortfarande en smula upprörd och bad henne att förolämpa skurkarna med en väldigt intern gest som betyder laxrom, men hon fegade ur, eftersom hon själv kan känna sej som ett ibland. (Det är hon verkligen inte.)

Fortsatt rangordningsfniss och namngivande på lunchen, överste Inlagd fick dessutom stryk i Skitgubbe. Jag vann. Sen var jag extraperson i bongen och hann med att massakrera en laxpudding och få åtminstone ett ordentligt ryck på laxrommen. Jaja, någon gång ska dom väl mingla runt och ta avduk också, bara dumt att det ska vara precis när jag får upp farten på tallriksutmatandet. Klockan halv tre gick en kompis av morgonskiftet, och en annan påbörjade kvällsskiftet. Standardfrasen byttes från "kanoners" till "eeh, o-kej". Jag var potatishämtarslav i ytterligare tjugo minuter innan Elin insåg att man inte ska jobba med öroninflammation och bad mej byta kläder och ta hennes jobb. Lyckligtvis hade det blivit någon oförklarlig mutation på schemat så det var en för mycket i kallis, vilket i sin tur gjorde att jag utan problem kunde dra av mej scarfen och leta upp min namnskylt istället. Back in black, och herregud så skönt det var. Göra något man kan, något man förstår.

Fast att gå från bongen direkt till buffén gjorde mej enormt desorienterad (ett ord jag även använder som synonym till onykter, men inte i dethär fallet), men jag klarade mej ganska bra, tror jag. Dessutom hann jag med att fråga min chef om jobb i höst, och få ett härligt vagt svar tillbaka. Bättre än inget.
Tre sent anlända sällskap till buffén bestämde sej för att ta tabberas på gravlax, rimmad, najad, ägghalvor, klämmor, laxbullar, cheesecake, moussetårta, ekrökt och gravad igen ungefär en trekvart innan stängning, och jag blev en smula stressad. När stressen var över enades jag och min kollega i kallis om att folk som kommer sent inte ska förvänta sej att allt finns kvar och struntade i att byta både den varmrökta och kokta laxsidan. Jag hade tur, för ingen ifrågasatte mitt beslut, inte ens gästerna

Jag har ätit en massa hela dagen, men när jag lyckades norpa den sista tårtbiten tjugo i sju blev jag så nöjd med mej själv att jag inte kunde låta bli att flina stort. Fastnade i putsandets ädla konst, och kombinerade det med att prata med kvällskiftet när dom åt något som luktade gott och innefattade bland annat ris och kyckling. Samtidigt som jag vek servetter diskuterade vi ett eventuellt mord.

Oroa er inte, det är varken hatobjekt ett eller två som ska defenestreras, men jag har en jobbarkompis med allergi mot powerballader, så Emelie, om du hittar en cd-skiva längst ner i GLS-baljan vet du vem du ska morra på.
Inte är det jag.

"Eeeh, o-kej."