Tre år

Jag är förlamad.
Förlamad av oföretagsamhet.

Och innan idag blev jag påflugen av en insikt. Insikten om hur fort man kan glömma. Att sex veckor av jobb, regn och lite festival är nog för att man ska bli en total främling.
Es3A, tro inte att jag inte saknar er, för det gör jag, när jag som minst anar det, men at the bottom line är det nog så att de flesta av er inte känner mej. Lika lite som jag någonsin kände er.
Det finns tusen skratt som jag delar med just er, och hen hel drös med tårar och kanske chokladmuffins on top, men det är över nu.
Jag är påväg någon annanstans nu, tror jag, även om jag mest står still.

Vi ses säkert någon gång, vissa av er vet jag att jag kommer träffa, och ni ska veta (även om risken är liten att nån av er läser min blogg) att jag har lärt mej en djävla massa av er.
Men nu...

Just nu.

Vill jag vända åt ett annat håll.
För jag är en annan person, har varit ett tag, men jag vill vara säker på att ha hittat mej ordentligt innan jag träffar dåtiden, för risken för återfall är stor.