Lilla rebell

"Det är konstigt ändå" tänkte hon när hon för femtioelfte gången rättade till mössan. Hon satt med ryggen mot skåpen och läste med mössan ända ner över ögonen och en halsduk ungefär upp till näsan. Bara för att säkert signalera "Jag är upptagen". Golvet var hårt, och tegelplattorna hade antagligen vant sej vid att hon satt på dom, hon tyckte inte om stolar. Inte de som fanns i skolan iallafall. De var inte bekväma nånstans. Fast problemet var egentligen inte stolarna, utan bänkarna i klassrummet. Fyrkantiga saker med två rödlackerade T-ben. Tyvärr hade tillverkaren inte tänkt på att ingen jävel som går i skolan orkar sitta rak i ryggen en hel lektion och hade därför satt ett stålrör mellan bänkbenen, ungefär en decimeter under bordsskivan. Det hade som följd att ingen som var längre än 1.70 ungefär, kunde sitta bekvämt vid sin bänk utan att slå knäna i det förbannade stålröret. Alltså fanns det bara två tillgängliga alternativ, antingen ligga med huvet/hakan på bänken och se abnormt oengagerad och sömnig ut, vilket alltsom oftast var fallet, eller att sitta otroligt bakåtlutad, liksom på framkanten av stolens sits, ungefär som alla killar satt på skolkorten i högstadiet, men det var rätt besvärligt om det skulle antecknas. Man skulle ju kunna lägga upp fötterna på bänken också, men det skulle förmodligen inte uppskattas. Men åter till tegelgolvet vid skåpen.
Hon satt där helt inne i boken, och sin egen värld. Tankarna flög iväg åt alla håll, skateboarden som legat under sängen sedan det börjat snöa, matteprovet som hon helt utan förväntningar lyckats få VG+ på, och tillbaks till boken igen. Vidare till en annan bok hon läst en gång. Huvudpersonen i den boken passerade en kille som satt i korridoren, på golvet, lutad mot ett skåp och läste, och konstaterade att vissa mäniskor inte kunde leva utan böcker, helst proggiga pocketböcker med myrbokstäver. "Haha, tänk om det är så folk som går förbi ser på mej", tänkte hon och puttade upp mössan en bit. Det kanske var bra att se sej om en stund, lysrörsljus och pocketböckernas mikrobokstäver kom inte så bra överrens alltid. Hon reste sej och sträckte på armarna litegrann. "Det vore inte dumt att ha en utfällbar soffa i skåpet."
"Kom nu, vi börjar strax!"
"Yeye, kommer. Ska bara..."
Hon öppnade skåpet, tog engelskaböckerna och lufsade iväg mot de andra, som struntat i skåpen idag, och suttit på de tämligen obekväma bänkarna en bit bort. Förmodligen för att det var slask.
Påväg hem efter engelskan sjöng Joni Mitchell i mp3-spelaren.