Inte för att det är särskilt förvånande.
De som var aktiva på allvar i punken, och detta gäller även de som är det nu, hade nåt som den genomsnittliga lyssnaren inte har. Långt ord, ganska krångligt.
Engagemang.
Det skiljer punkarna från pöbeln. Och det var med glimten i ögat jag skrev så. Men det är likförbonkat så det är. De som var engagerade, musikaliskt, politiskt, whatever, ville förändra, lära sej, utvecklas. Man kan inte skapa en ny värld med bara gamla ideér. Och man kan inte förändra världen på egen hand. Men de flesta har en relation till musik, och om man skriver musik och låter texterna handla om hur man vill att det ska vara, vad som är fel och så vidare kan man få folk att lyssna. Antar att ungdomar hellre går på en spelning än kollar på en riksdagsdebatt.
Man måste göra nånting. Och för att göra nånting måste man ha vilja, engagemang, motivation. Och har man det kan man komma lite längre än de som inte har det lika mycket. Dessutom är det aldrig fel att protestera (fredligt) om det är nåt man tycker är helt uppåt väggarna.
Sen finns det självklart folk som lyssnar på punk utan att vara engagerade, och folk som lyssnar på punk för att det är inne. Men de är inte punkare "på riktigt". Inte på samma sätt.
Punk für alle:
- Die Mauer - Ebba Grön
- London Calling - The Clash
- Anarchy In The UK - Sex Pistols
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar