9 februari 2007

Dom vet ingenting alls

Och det finns tusen saker i mitt huvud som jag aldrig säjer något om. Tusen fina minnen som aldrig blivit berättade. Det känns som om jag skulle förstöra dom om jag lät någon lyssna.
Jag vågar inte släppa in folk. Jag vågar bara inte. Jag tror fortfarande på spöken, jag bygger fortfarande murar och ingen får veta någonting alls. Den som inte vet någonting har mycket svårare att komma åt och såra en där det gör som ondast. Nu är det för mycker som är osagt, det är inte lönt.

Gräv inte upp sånt som är begravt, icke.

1 kommentar:

Berander sa...

Du är ju medieskadad *ler*

Man BEHÖVER inte berätta allt för alla hela tiden bara för att det (nästan) är möjligt, inte ens allt för bästa vännen. Så är det.

Dessutom skulle det:
1, ta förfärligt lång tid
2, slita ut öronen på alla som måste lyssna
3, vara rätt onödigt, väl?!

Använd dina minnen till att skapa istället; musik, text, vadsomhelst som är mer kondenserat än rent prat.
Det är mer sport för alla inblandande och ger nog oxå ofta mycket mer tillbaka ;)