Tvärvändning och Storslalom

Vissa dagar har man inga förväntningar alls på. Dom kan bara bli dåliga. Det är så himla uppiggande när dom då tvärtemot alla normer blir riktigt bra. Ingen toppendag på långa vägar, men å andra sidan långt ifrån bottendag. Allting har liksom lyckat hålla sej ovanför "uthärdligt-strecket", och Cubase kan faktiskt vara jättekul, bara man slipper de dumma pluginen. Jag som är en hopplös sucker för tunga trumkomp men som inte kan spela dom har helt plötsligt upptäckt ett sätt att skapa dom ändå. Min grovmotoriks obefintlighet har slutat vara ett hinder, kan man väl säja. För jag hör hur det ska låta i huvudet, det är bara det att armarna har svårt att hänga med. Nu behöver dom inte hänga med. Fantanastiskt!

Fantanastiskt kan man väl också säja om alpina landslaget. Detdär medaljmålet som mediafolket tjatade om innan VM började, fem stycken, som iallafall jag var extremt tveksam till är uppnått nu. Anja är otroligt grym, hon slaktade allt motstånd i fartgrenarna, men kör hon ur är det inte slut med det roliga, och det är nog ännu bättre. Precis som när Jens Byggmark dök upp som en liten norrländsk guttaperkaboll förpassad till Kitzbühel sitter man där framför teve och gapar lite, för Sverige har, hör och häpna, mer än en som är bra. Kanske mer än fem som är bra också. Alla räcker inte hela vägen, men tre olika svenskar på pallen i ett och samma alpina mästerskap, när hände det sist? Kan du svara på det, Björn Fagerlind? Har det ens hänt?
Och det kan bli fler. Byggmark, Myhrer, Borssén, Larsson... och dendär mystiska lagtävlingen på slutet.
Framtiden ser ljus ut, och heja Maria PH! Detdär silvret var nog en större skräll än Järbyns brons.

Väldigt synd om Anna Ottosson dock, hon hade vart så otroligt värd en medalj hon med, men alla räcker inte hela vägen alltid.

Fem dagar till sportlovet, sen ska jag ge mej i kast med samma backar, men inte i samma hastighet. Det verkar vanskligt.