Jag Fryser, Och Är Feg

Sitter här och huttrar. Till vad nytta? Egentligen borde jag ju gå och lägga mej, det är en dag imorgon med. Men precis som det brukar vara när jag är som allra tröttast vill jag inte det. Tvärtom. Jag vill ut. Ut i natten, ut i livet, för det kan bara bli bättre. Jag är för trött för att orka bry mej.

Osårbar.

Det är skillnad på att inte orka bry sej och att inte bry sej, men jag kan ju se det som ett steg på vägen. För det kanske det är.

Jag borde göra något ohemult. Något riktigt ohemult. O-heddigt. Varför inte bli aspackad och dansa på bordet på första bästa fest? Bli suddig i hjärnan, och hångla med killar som bara dyker upp och inte betyder någonting alls, egentligen. Bara för att. Bara för att ha gjort det. Slippa sitta och känna att "jag gör ju aldrig någonting". Det kanske vore bättre då, om jag fick stå ut med att" oj vad du var pinsam i helgen", och att inte minnas vad som hände.

Eller så låter jag bli. Jag kan sitta i ett rum med stearinljus och försöka klura ut vad som väntar bakom nästa hörn. Jag lämnar resten åt dom andra. Dom lite modigare, som inte tynar bort av minsta bakslag, som kan stå ut med alla pinsamheter dom gjort. Jag har inte det modet än, har inte spontaniteten. Jag är fortfarande rädd.

Jag är helt enkelt en liten fegis.