2 februari 2007

Idag har jag insett att jag aldrig är ensam på riktigt.

Vi tar det från början...

Jag har lite matsalsfobi. Det är jag inte ensam om. Och det handlar ju om det, att matsalen är det enda stället på skolan där det verkligen är konstigt att vara ensam. Det är där man vill ha sin grupp, sina vänner, lite trygghet. Man vill tillhöra ett "vi", en grupp vid ett bord. Bekanta ansikten bland alla de man inte känner.

Jag brukar sitta i Glasburen, vi brukar sitta i glasburen. Där är ljusare, ibland tystare. Men idag blev det ett långbord. Kött och potatislåda, morötter, mjölk... Lite allmänt snack. Jag var inte direkt delaktig, kände inte för att kallprata idag. Det blev sent igår, jag tillbringade hela kvällen med USA:s utrikespolitik och sedan kunde jag inte sova.

Långborden i matsalen står på rader, jag orkar aldrig räkna, men det är massa mindre bord som är ihopflyttade i långa rader, man kan säkert sitta sexton, tjugo personer vid dom utan problem. Vid elvatiden, när de flesta har lunch är de alltid fulla med folk. Fyra personer i en grupp där, och där jämte sitter fem andra. Dela ett långbord med folk man inte känner är ganska ofarligt, oftast kan man ha en liten lucka emellan varann.

Vid nästa bord reste sej en klunga folk och gick. Hakuna Matata, liksom. Orka sitta kvar i matsalen och bullret. Sen fick jag en jättejätteklump i magen. Den ensamma killen satt i andra änden av bordet. Han som alltid är ensam. Jag vet inte vad han går för inriktning, men jag har aldrig sett honom umgås med någon. Han hörde inte ihop med de som just lämnat iallafall, det märktes ju.
Ibland får jag bara sånadär insiktsryck. Något händer som får mej att fatta. Jag är inte ensam. Aldrig någonsin. Inte i jämförelse med honom. Det bara syntes. Mössan nere i pannan, ögonen som fixerade ömsom tallriken, ömsom gaffeln, få tiden att gå, var osynlig. Han koncentrerade sej på att inte se sej omkring, höll besticken lite valhänt. Det gjorde ont att se, för även om jag inte vet ett dugg om honom, vem han är eller någonting alls så kändes det som om grabben aldrig fick några "hej", eller leenden av någon. I en tiondels sekund råkade jag möta hans blick, och hela jag började skrika inuti. Bara inuti. Jag ville springa därifrån, jag mådde helt plötsligt alldeles hemskt, fick bita mej i läppen och koncentrera mej hårt.

Är vi så blinda allihop?! Här sitter vi, med våra små mysiga gäng, vi-tillhörigheter och matbrickor och är livrädda för ensamheten. Rädda att inte räcka till, rädda för att göra fel, rädda för att inte ha någon. Ändå ser ingen att ensamheten sitter mitt ibland oss, och det kanske inte är just den grabben, men den finns där. Och om någon ser är vända bort blicken reaktion nummer ett. För att reagera annorlunda kanske är att göra fel? Näst efter ensamheten är okända personer det mest skrämmande vi har i vardagen.

Den ensamma killen blev på något vis en verklig bild av känslan jag fick när jag var yngre och de andra lämnade mej i matsalen för att jag åt så sakta. Totalt utlämnad åt tiotusen stirrande ögon. Så kändes det iallfall. På högstadiet lärde jag mej att äta fortare, eller ta mindre. Äta eller ätas, lämna eller lämnas. Det är ju så det är ibland.
Jag skulle vilja våga säja det till de som verkligen är ensamma, att de är modigare än tusen av oss andra. Att de är vardagshjältar för att de vågar gå emot den kollektiva skräcken. Kanske känner de att det inte finns några alternativ. Kanske bryr de sej inte.

Varför är vissa ensamma?
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag är rädd för att vara ensam. (Förmodligen för att jag var halvt utan dendär "vi-tillhörigheten" under en period av mitt liv.) Att vilja vara ifred ibland är en sak, men att inte ha någon någonsin är en helt annan. Jag har alltid någon att ringa, någon att heja på, någon att fördriva de oändliga håltimmarna med. Många "någon" tillochmed. Alla har inte det. Och det är förbannat orättvist.

Ingen människa är en ö...

3 kommentarer:

Berander sa...

Hårda bud Hedda, livet är orättvist (hm, känns som om jag har sagt det förut...)

Om, det nu är orättvist och du dessutom inte gillar det utan önskar förändring, varför gick du inte och satte dig hos ensamme killen och drack ett glas mjölk? Frågade vem han är?

Jag vet, det finns tusen ursäkter - jag vill höra din.

heddacarolina sa...

För att han var _för_ ensam, om du förstår vad jag menar, jag vågade inte göra intrång i hans ensamhet. Läskigt. Usch, världen är verkligen inte rättvis.

Berander sa...

Thä wörld is ö läsky pläjs, jo nåw ;)

Hade du haft nå't emot om en vänlig själ hade gjort intrång i din ensamhet engång i tiden när du ofrivilligt hade den?