25 februari 2007

...don't want to go home. Ever.

Tillbaka på Västkusten.
Efter en vecka i den norra delen av ett väldigt avlångt land, med frisk luft, köldeffekt och snö är jag tillbaka. Verkligen.

Sovtåg kan göra konstiga saker med mej. Somnar sent om sider, efter att ha tittat på en klocka på Gävle Central som talade om att jo, den var kvart i två på natten, och ja, det var fem minusgrader. Vaknar fem timmar och en kvart senare av en vänlig röst som talar om att "nu är det allmän väckning". Begår ett misstag, det vill säja tittar ut på världen och inser att jo, västkustskt var ordet. Faller det snö så är det klart att den töar lite på en gång. Brunt, och fult. Himlen är som en stor grå jag-vill-inte-veta-vad som har färgats för att matcha gamla industrilängor. Havet är grått.
Mitt inuti grånar ganska fort det med.

Jag ville ju inte komma hem. Hem till älskade lilla småstaden som får mej att bli min egen bromskloss. Jag kan inte flippa ur här, det är alltid något som håller mej tillbaka. Gamla röster och minnen, klister. Jag vill hitta någonstans där jag kan skapa mitt eget liv. Jag tror inte att det är här, tyvärr. Och om jag ska kunna komma tillbaka när jag faktiskt längtar hit måste jag ha levt någon annanstans först, för att få perspektiv. För att se om det är något som är värt att sakna.

Lika lite som jag kan tänka mej en hel sommar utan Skrea Strand, lika lite vill jag tänka mej här nästa vinter. Det fungerar inte. Hedda behöver snö för att fungera.

Jag hade inte så mycket mer att säja.
Godnatt.

1 kommentar:

Berander sa...

Sagt det förr, säger det gärna igen:

Jag har kontakter såväl upp i svenska fjällen som ner i alperna (Österrike främst). Säg bara till så ska jag kolla vad jag kan hjälpa dig med vad gäller skibumming.

Promise.