Fredagsgrubbel.. nummer tretusensjuhundrafemtiosex. Ungefär.

Musik är så tillgängligt. Små tekniska manicker som man kan ha med sej överallt gör livet till ens alldeles egna musikvideo. Visst ser det konstigt ut, men sitter jag på en buss eller ett tåg med rätt låt i lurarna så mimar jag med. Låtsas att jag är huvudpersonen i musikvideon, en såndär som är filmad i svartvitt.
Låtar som handlar om att ta sej någonstans. Låtar som handlar om att bli någon, eller förändra den man redan är. Sånna låtar passar in då.
Det är bara inuti min skalle, jag vet, men i min alldeles egna lilla film är det faktiskt jag som är stjärnan. En betydligt tydligare sådan än de jag målar på handlederna när skolan är tråkig. Det känns som att sålänge jag är huvudperson i filmen inuti mitt huvud har jag kontroll. Jag gillar verkligen mitt inuti-jag. Hon är allt detdär som jag är, fast har så svårt att våga vara när andra ser på. Jag har skrivit om detta förut, det vet jag, men med jämna mellanrum behöver jag ventilera mej.

Mitt inuti-jag, det häftiga inuti-jaget, skulle aldrig ägna mer tid åt att kolla på golvet i korridorerna än på folket som vistas i dom. Mitt inuti-jag skulle aldrig be om ursäkt när det gjort sitt bästa. Mitt inuti-jag skulle aldrig sitta och vara tyst och vänta på att alla andras promillehalt skulle stiga litegrann, vänta på att deras ögon skulle se lite suddigt, och deras röster skulle höjas lite. Mitt inuti-jag skulle göra allt detdär jag inte gör, och säja det jag inte säjer men borde sagt.

Men det vet vi redan.

I nian, trodde jag att allt skulle bli annorlunda när jag började gymnasiet. Det blev det. Men jag hade precis börjat hinna ikapp mej själv och omgivningen. Det tog väldigt mycket tid och energi. Jag blev inte tvärsocial över en natt om man säjer så. Har väl alltid haft svårt att vara det. Visst, jag är inte riktigt lika blyg nu, men jag ser mej fortfarande som en nobody. Det bara är så. Jag har alltid varit en gänglös person, känner många men har ingen speciell tillhörighet. Jag är i utkanten av allt.
Ibland förstår jag inte alls varför, men lika ofta är det uppenbart.
Jag håller mej på min kant, min utkant. Dyker det upp händelser deltar jag gärna, men jag letar inte efter dom, åtminstone inte ofta. Jag vill inte tränga mej på. Det är ett gammalt släktdrag som jag ärvt av mormor. Man ska la få nåt bra och nåt dåligt antar jag. Så jag har långa smala ben och svårt att tränga mej på. Vilket som är det positiva får ni räkna ut själva.

När jag var fjorton handlade det nämligen inte om folköl och moppekillar. Det var mountainbike, fantasyböcker och vänsterpolitik. Och nu ska jag citera Garden State igen. Bara för att.

Andrew: - There's a handful of normal kid things I kind of missed
Sam: - There's a handful of normal kid things I kind of WISH I missed