Lovet som inte borde vara så kort...

Äntligen sportlov! Jag tror att jag har längtat ihjäl mej. Nästan. Men det roliga börjar imorgon kväll. Tåget upp mot snön.
Jag har en speciell relation till snön och vintern. Eftersom jag bor där jag bor, så är det sällan snön kommer, och om den gör det försvinner den innan man hunnit säja "pulka". Förra vintern var nog bara ett jättetrevligt undantag. Precis som för alla andra västkustbarn infaller vintern vecka sju eller åtta, åtta i mitt fall. Om man har turen att kunna åka till snön.
Det är lika löjligt varje gång. Sista dagen i skidbacken är vemodig. Sista åket ska vi inte ens tala om. Klump i magen är det minsta man kan kalla det, snarare klump i hela mej. Jag vill aldrig åka hem, det har aldrig varit ett sportlov när jag har kunnat åka därifrån utan att känna att jag hellre hade stannat en eller två veckor till.
Sommaren vill jag tillbringa här, i den lilla staden vid havet. Vintern, förutom de sällsynta stunderna med snö, är totalt värdelös.

Jag vill ha dendär tystnaden, och luften, och friheten. Lite liftskrammel i bakgrunden och lite trötta ben och somna så fort huvudet nuddar kudden, för att hoppa upp och stå i liften nio nästa dag.

En vecka är alldeles för lite. Två skulle kunna räcka. Eller fem.
Jag får liksom aldrig åka skidor (eller snowboard) tills jag tröttnar. Jag vill alltid åka mer.

Sova nu.
Imorgon är jag påväg norrut. Det bådar gott.