Don't Panic..?

Is it all a waste of time?
Jag undrar jag...

Och nu borde jag verkligen gå och lägga mej.
Varför är det så svårt? Vad får jag ut av att stirra på en bildskärm tills ögonen går i kors? Vad vill jag få ut av det? Orden finns ju inuti skallen ändå, och på sätt och vis är bloggen ett sätt för mej att skriva vad jag känner utan att det faktiskt ska framgå. Personligt, men inte privat. Går det?
Kan jag gömma mej bakom mina egna ord?

Det är typiskt för mej, att jag bryr mej. Jag bryr mej alldeles för mycket, och jag har sagt det alldeles för många gånger, allting blir så helhjärtat. Jag tycker inte om när jag gör saker halvdant, och blir det så att jag ändå gör det känns det visset. Hur mycket kan man vilja innan det blir för mycket? Hur lite kan man vilja innan man tappar motivationen?
Allt jag skriver nu blir fullt av frågor, men det är så det känns.

Jag vet ju inte vad jag vill...
Skapa mej ett "jag" kanske.
Eller bara flyta runt helt ofokuserat, känna efter hur det känns att inte ha "Skolstart" inskrivet i almanackan. Inte ha en orubbligt bestämd tillvaro att komma tilbaka till, inte få panik första veckan i augusti över att lovet snart är slut och att "alla andra" har blivit mycket brunare än en själv. Man måste lära sej stå innan man börjar knata runt i världen, och jag, som är en försiktig general gör allting i min egen takt. Jag tror jag sitter ner ett tag till. Tittar storögt omkring mej, och kanske känner mej lite tappad när alla andra sätter upp mål och försvinner iväg.
Förr eller senare kommer jag på vad jag vill, men tills dess stannar jag här.

Jag tänker inte stressa, jag är bara arton och ett halvt.