Jag kommer aldrig mer att fly bullret och pratet i skolanför att sitta uppe vid klockan och spana ut över staden med dagboken som enda sällskap. Aldrig mer vilja försvinna ut i tomma intet, aldrig mer stirra sönder golvplattorna i korridoren vid samhäll. Aldrig mer sparka igen det röda skåpet, fullt av böcker och papper som jag aldrig använder, aldrig mer springa över skolgården i hällregn med handen över luggen, aldrig mer trycka in "9737" i tallriksmaskinen med ringfinger-pekfinger-ringfinger-pekfinger, aldrig mer tvinga mej själv att hålla ögonen öppna under kulturhistorian. Aldrig mer ägna all uppmärksamhet åt random affisch på anslagstavlan bara för att man inte vet om man kan heja på bekanta eller inte. Aldrig mer slå ihjäl håltimme efter håltimme tillsammans med Alex.En djävla massa "aldrig mer" helt enkelt.
Inte konstigt att jag känner mej instabil då.
Story of the Year - Sidewalks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar