Jeg er Dannebrogen

A just det ja.
Ozonhålet.
Det glömde jag alldeles bort. Helvete.

Och eftersom den sista russinlunchen spenderades i ett linne utanför skolmatsalen i stekande junisol kommer mina illrödaaxlar & min vita klänning göra mej till en fin kopia av Danmarks flagga imorgon.
Det svider redan nu.

Men ärligt talat, vem bryr sej?
Jag har tillbringat kvällen på stranden med Ida, Alex, Tobbe, Sofie, Pimster och Cricke. Vi har kastat frisbee, inte velat bada, badat, fått maneter slängda på oss (jag), slängt maneter (Cricke) och mått allmänt fint. Det var inte särskilt kallt i vattnet, och att kunna cykla hem genom syrener under en såndär löjligt färgglad himmel som den var ikväll, det är nästan för bra.

Och jag och Ida sprang under skolans vattenspridare.
Det är över nu.
Om 24 timmar är jag antagligen lite onykter någonstans i stan, och fast besluten att inte tänka på den hemska sanningen, jag ska inte gå i skolan mer. Åtminstone inte på ett bra tag.
Det är faktiskt rätt skönt.

Sorgligt.
Överväldigande.
Hemskt.
Men skönt.
Och de jag kommer sakna vet jag att jag kan träffa ändå.
Jag släpper inte taget sådär bara.

Imorgon är sista dagen med Es3A.

Hello, you've reached the point of no return.