Min relation till sill

Som jag så vist sa på jobbet för någon vecka sedan; Jag har svårt för högtider som innefattar sill. Varpå någon snabbt replikerade med "Vilka svenska högtider gör inte det?"

Julen är ju definitivt etta på min hatlista, men när man är trött och nere kommer midsommar lätt tvåa. Min midsommarmat brukar vara köttbullar och makaroner, jag tror det blir så i år med.

Om det bara ville sluta regna, då tar jag och cyklar ner till Videomix och hyr film och köper ohyggligt mycket godis. Det är asdumt, men jag känner att det är vad jag behöver. Funderar allvarligt på att köra StarWars-maraton i min ensamhet, fast bara dom tre nya. Sist det hällregnade och jag var sysslolös (april?) kollade jag på dom gamla, som är mycket bättre. Men jag har bara sett trean en gång, på bio, och jag lipade som en jag-vet-inte-vad från att de slog ihjäl den blågröna jeditjejen tills filmen var slut.

Så mycket grät jag inte ens när jag såg Konungens Återkomst.

Fast hur mycket kan man gråta egentligen?
Jag gråter alltid vid "fel" tillfällen och av "fel" saker. Domdär tillfällena när man ska stå där med vattniga ögon och vettskrämd blick, som studenten, då sitter jag och väntar på att få gå därifrån, helt känslokall. Det rör mej inte i ryggen. Det handlar väl om vad som påverkar en, vad som rör en. Jag kan gråta sönder mej hur lätt som helst, men aldrig för de typiska gråtgrejorna.
Aldrig när någon som inte ska se på ser på.
Bit dej i läppen och andas djupt.

Imorgon ska jag vara positiv.
Svartsjukan och lessenheten lägger vi någon annanstans nu.
Bara så ingen ser.