...jag kanske till och med saknar att alltid le mot vemsomhelst oavsett om de förtjänat det?

Till de som eventuellt tröttnat på mitt tjat om jobbet; tjatet fortsätter, ett tag till. Nu när jag inte har skolan att whina om längre mäste jag hitta något nytt. Nej, skämt åsido, jag behöver bara rensa hjärnan. Det har varit tumult därinne på sistone. Snart har det lugnat sej, och vem vet, jag kanske rent av får fler "innan jag hade ett liv"-återfall och väljer StarWars före fester. Until then...

Det fortsätter kännas konstigt alltihop.

Mest av allt saknar jag kickarna. Idag har jag känt mej så fångad, så begränsad. Man byter arbetskläder, och helt plötsligt kan man inte göra det man är bäst på, och det gör mej tokig. Stå och skära tunnbröd till små fina snittar när det plingar frenetiskt två meter bort, det känns bara så... fel. Varenda gång det plingar reagerar jag, och hjärnan talar om att nu, nu ska du vända dej och hämta dom där attans tallrikarna, och gå så fort du någonsin kan till de som ska ha dom och sedan tillbaka igen, för det kommer mer hela tiden, det lugnar inte ner sej än på några timmar hörredu.
Precis när jag ska vända på huvudet slår det mej att nej, det ska jag inte alls det.
Jag ska stå här.
Stilla.
Jobba fort, men stilla.

Jag är inte bra på att jobba med mat. Jag kan göra hyfsat snygga laxtallrikar och lägga upp ett bufféfat, men längre än så sträcker det sej inte. Att sätta en kniv i handen på mej och säja "hacka lök" är som att be mej att göra bakåtkullerbyttor. Jag förstår inte. Det är så avigt, det går så långsamt och visst är allting svårt i början, men varför, varför måste jag börja om? Kunde jag inte få fortsätta åt det hållet jag var påväg?

Man får som ett litet, litet knyte av frustration längst inuti, det är så tätt ihoptrasslat att det skulle kunna explodera närsomhelst. Jag kan detdär. Varenda liten djävla cell vet hur den ska bete sej. Jag vet precis hur fort jag kan gå utan att riskera att tappa saker, och även om jag segar ibland finns det en överväxel - Speedy Gonzales-växeln - att ta till.
Den tar tid att få, om man nånsin får den.
Så jag sparar den i en byrålåda sålänge, den kommer säkert till användning igen någon gång.

Fan, midsommarkalabalik, det är liksom min grej, stressen och känslan av att vara på gränsen till att det inte går längre ger mej en kick. En riktig djävlaranammakick.
Allt annat är segt.

So you think you can tell heaven from hell?

Men jag har lagt ner detdär med att vara lessen nu, det är inte ett dugg konstruktivt. Vilket frustration inte heller är, men alla vet ju hur det är vid dethär laget, jag har inte direkt mörkat att det är servera som är kul. Jag är jobbskadad, och kommer aldrig sluta reagera, om än aldrig så lite, på den attans klockan. Det är för mycket spring i mej för det.
Det är ändå en underlig känsla, att trots att jag känner mej borttappad, felplacerad och riktigt kass får jag höra motsatsen. Jag behövs ju iallafall, det är betryggande, även om det där med att hacka champinjoner aldrig kommer bli min grej.
Jag har svårt för schvampinjoner.
Nasty.

Kändes det svårt att höra en jobbarkompis säja att det var lite kris i två avdelningar och båda ville ha mej på sitt schema? Jag vet inte. (Det är iallfall en förklaring, rätt lätt att räkna ut själv, men det är alltid trevligt med teoribekräftelse.)
Men det hade varit schysst om någon frågat mej vad jag helst ville, även om alla redan visste, eller anade åtminstone, svaret. Eller kanske sagt nåt mer än bara "du ska jobba i Kallis i sommar". Bara för att, liksom.. jag vet inte.. jag är flexibel och oftast beredd att hoppa in där det behövs. Men fem veckor?!
Bara sådär.
Tjena.

I'll be back.