Det värsta är ändå studenten. Inte det att den var illa, inte alls, men jag kände mej så märkligt tom hela tiden. Jag kände ingenting, förutom minuterna innan vi sprang ut. Då kände jag tusen saker på en gång, men alltihop försvann så fort blommorna hamnade runt halsen. Och jag försökte verkligen. Jag satt i kyrkan och ville gråta, för att man ska gråta, men det fanns ingenting att gråta för. Det fanns inga tårar kvar.
Om dom någonsin ens har funnits?
Det kanske var musiken. Mina klasskompisar är jätteduktiga musiker, men allvarligt talat, på studenten vill man höra låtar som betyder något. Ingen djävla prettomusik, utan vanliga låtar som folk som inte pluggat musik i tre år känner igen.
Jag vet en massa låtar som hade gjort större intryck på den stora massan än de som faktiskt vart.
- Forever Young (Fan att jag kom på det för sent.)
- Imagine
- Nåt med Winnerbäck (folkligt ^^)
- Idas Sommarvisa
- How To Save A Life
- Chasing Cars
- Det Är Över Nu
Jag hinner tyvärr inte avsluta dethär, för jag mste duscha och sova nu. Ska upp tidigt imorgon och jaga tält och annat viktigt till Peace & Love. Skriva trubadurlista med Emelie. Inte sola, för jag är jättebränd, men kanske bara bada.
Det är bara så läskigt att jag är så tom. Det kanske var den sista otroliga tröttheten, att jag inte ens orkade känna någoting. Det är hursomhelst över nu.
Och jag har blivit flyttad till kallis på jobbet också.
On top of allt annat, alltså.
Jag vet inte, men jag tror att det är fel.
På ett sätt är det nog fel.
Men det är säkert bra också.
Frågan är bara hur länge jag kan vara inomhus i tio timmar om dagen utan att få fnatt. jag kommer sakna serverandet och att stå i kassan också. Som fan.
Men vi får se. Det kanske går bra.
Om inte får jag väl protestera. (Yeah, sure...whatever.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar