Det känns fördjävla ensamt om jag ska vara ärlig. Lite UFO, lite utanför, bara lite lite. Jag var ensam idag, och tusen gånger vände jag mej om för att se efter personer som inte var där. Det känns så konstigt nu, jag hade hittat någon slags trygghet i att det bara var våra fyra namn på listan. Sedan blev det fler.. sakta men säkert dök namnen upp på listan, ett efter ett, precis som våra gjorde för ett år sedan. Det är många namn där nu, men de enda jag någonsin brydde mej om finns inte kvar.
Det som höll på att bli ett riktigt "Vi" tog slut precis när jag hoppades att det roliga skulle börja. Jag är sist ut. Och även om det är fruktansvärt löjligt så känns det ensamt. Jag var så van. Ville se de välkända ansiktena heja på morgonen, inte en massa nya, yngre som är långt ifrån uppe i tempo. Jag vill inte bli frustrerad av att jobba, jag vill ha tålamod och ork, men nu är det inte kul längre. Jag passade in innan, men nu..?
Det går för sakta, jag springer ifrån dom och eftersom jag är ensam nu är det lika bra att vi försvinner åt olika håll allihop. Jag kan inte få som jag vill, så jag rättar in mej i ordningen och försöker se någonting positivt med det.
Men det är fan inte lätt.
Hur tänker dom? Jag bara undrar... hur tänker dom?
Ingen vet, men de kanske inte ens tänker?
Tjötröven och snigeln är väl de två lysande bevisen?
De kanske inte ens tänker.
Och nu vill jag inte vara i spring mer.
Jag vet inte vad jag vill, men jag vill inte vara i spring mer, för alla är borta, och vad ska man med ett torrförråd till om man inte står där och pratar? Det finns ingen kvar att prata med.
Va?!
Hjääääälp!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar