Sommarlov?!?

Idag har jag bränt mej i knävecken. Hej och hå.
Och hoppat från bryggan, svinkallt fast sedan rätt gött.
Två stranddagar till så har jag vart på stranden fler gånger i år än vad jag var på hela förra sommaren. Fast jag har inte kollat schemat än.. det känns lite olycksbådande.

Jag har ju som bekant en viss talang för att jobba de allra varmaste och bästa dagarna.

Min hjärna hänger inte med i svängarna nu heller. Den är så otroligt inställd på att det är sommarlov att jag blev helt paff när jag insåg att "ojsan, mamma jobbar imorgon, och lillebror har inte ens påbörjat sin avslutningsvecka än...".
I min värld är det nämligen väldigt mycket sommarlov.

Väldigt mycket bara ben, brända axlar och salt i håret.

Herregud, jag har inte ens tvättat håret i helgen. Jag bara sköljer ur saltet och rufsar till det. Plattången har fått (välbehövlig?) semester. Jag menar jag, som alltid är pedant när det gäller min kalufs, har nästan slutat bry mej.

Orken har tagit slut, och helt plötsligt gör det ingenting, för det finns inga måsten just nu. (Det kallas förnekelse, jag låssas inte om att jag jobbar måndag + torsdag-söndag nästa vecka.)

Det finns inga måsten, mer än att fixa ett tält till Peace & Love.
Och hur jobbigt kan det vara?