Mästerdetektiven Blomkvist

När jag var liten var somrarna så självklara och okomplicerade. Vi låg alltid på samma ställe på stranden och åkte ner dit tidigt med en hel kasse full med hinkar och spadar. Allt eftersom dök dom andra upp. Kompisarna, och deras föräldrar som var kompisar med mina föräldrar. En hel koloni med filtar, brassestorlar och kaksmulor. De som var året äldre, som jag alltid sett upp till, alltid kommer se upp till. De kom på lekar, och vi andra följde efter, om vi fick. De jämnåriga och lite yngre som var som jag, fast lite modigare. Och småsyskonen.
Vi badade. I timmar om det var varmt, och manetfritt. Naveldjupt var ett väldigt kännt begrepp, tillsammans med första och andra reveln. Revlarna var där det blev grundare igen, för att så fort man passerat det grundaste bli djupare och oftast rejält mycket kallare. Vi byggde fördämningar i dagvattenutloppet, och fördämningar nedanför fördämningarna om de skulle gå sönder. Hoppade från klitterna fast man inte fick. Vi skulle fika samtidigt, gå till bryggan samtidigt, gå och köpa glass samtidigt. Och det var aldrig ensamt. Vi var så många.

Vi firade midsommar tillsammans, allihopa. Sill, kassler eller köttbullar. De där perfekta åren, när de yngsta blivit gamla nog att kunna vara med i de äldres lekar och de äldsta fortfarande var små nog för att leka var nog de bästa midsommrar jag haft. Vi lekte någon omgjord variant av Röda Vita Rosen hos Jönssons, och kring pulkabacken. Stormumrikar och Midsommarkransar och allt vad det var. Förr eller senare blev även midsommarkvällarna mörkare och Disneyfilmerna kom fram. Trängsel i soffan och de två som alltid somnade somnade nästan direkt.

Nuförtiden är midsommar en helt annan sak. Inte sämre, kanske, bara annorlunda. Först sill och sånt, sen fyllestråket nere vid stranden. Det gör mej inte så mycket, för även om det är länge sedan nu så finns vännerna kvar. Äldre, inte lika nära, men dom är där. Det är sånt som händer, man växer upp. Försvinner, och när man kommer tillbaks har Legot och Bamsetidningarna bytts mot elgitarr och helgjobb.

Jag ville alltid vara som Eva-Lotta i Kalle Blomkvistfilmerna. En pojkflicka, som inte var rädd för nåt. Jag blev kanske det tillslut, men då hade vi slutat leka Röda Vita Rosen för längesedan. Sånt händer. Jag får hitta nåt nytt att bli. Någon annan att vilja vara som. Eller så är jag mej själv, det är det jag är bäst på.