Emotionell Pannkaka

But where's your heart, but where's your heart?

Jag tror att jag är avstängd just nu. Det finns inte så mycket i mej förutom ilska. Eller olika grader av irritation. Jag är inte lessen direkt, det är mer det att jag är ett gytter av rastlös trötthet. Oförmögen att åstadkomma, reagera, interagera. Och lite lätt asocial.

You're always crazy like that...
Handlar det om mej tro? Jag får byta synvinkel, så kanske det fungerar bättre. Jag är lite tokig, jag vet. Jag har alltid varit lite tokig. Jag gör saker som faller mej in ibland. Det känns skitbra, i säkert två sekunder. Sen ändrar världen form igen, tillbaka till det gamla vanliga frågetecknet. Vad fan är syftet? Meningen?
Vad vill jag åstadkomma, känna och uppleva i mitt liv? Vad vill jag äta till frukost i morgon bitti? Varför vill jag det?

För mycket grubbel. Det är det enda jag verkligen vet.

But where's your heart?
Vakna nu, tjejen! Vad är det du vill? Tappa inte farten precis innan det roliga börjar. Ja, vad är det jag vill? Jag kan ju inte bara drömma om världsomvälvande förändringar på det globala planet? Det gör jag inte heller. Det är bara det att jaget känns så förbannat oviktigt just nu. "Jag" är i en djävla mellanfas och vet inte vad jag vill, överhuvudtaget. Mer än att jag inte vill stanna kvar en sekund till och aldrig vill åka härifrån. På samma gång, halleluja.

För tillfället är jag nog lite lätt känslolös, hade jag både grubblat och kännt hade det blivit pannkaka av alltihop. Emotionell pannkaka.

Det jag inte fattar är att jag känner mej helt åthelvete på nästan alla plan, och jag har ett bra liv. Visst, allt är inte toppen, men jag har familj, vänner, bra betyg, saker, pengar och så vidare. Så vad i helvete är det som fattas? Något är det, det är tomt. Jag vet inte var riktigt, men det är tomt. Inuti. Utanpå. Överallt. Det är då jag skäms. Jag som har det bra och ändå inte mår så värst bra, hur kan jag gnälla? Det finns människor som inte har tak över huvudet men som ändå ler och ser det positiva med saker och ting. Den som ändå vore som dom...

Vissa saker berättar man inte. Jag kan klanta till det för mej, det är lugnt. Men det finns fler mäniskor än jag. Som tur och otur är. Och inte fan vill jag trycka på erase/rewind heller. Men ändå, det gnager.

Fan.