Andetag

Jag klarade inte av att sitta still längre. Rastlösheten kröp som ilskna pissmyror i hela mej. Så trött på att bara säja saker och aldrig göra något verkligt av mina planer. På med underställ, tröjor och gympaskor, ta mp3n och ut i mörkret. Fötterna på hon som aldrig gillat att springa stampade sej sakta uppför Tröingebergsbacken. Regnet gjorde ingenting, det var bara skönt och svalkande. November är varm i år...

Nio kilometer blev det, på förtio minuter lite drygt. Jag som trodde att min kondis var nere på noll. Nästa vecka ska jag springa slingan jag sprang på högstadiet bara för att se om den är så jobbig som jag minns den, eller om jag kan springa den på under mitt gamla rekord. Som föressten är två komma två kilometer på 10,35. Det komiska är att jag springer nästan lika fort nu, men då tränade och tävlade jag i cykling och vad gör jag nu? Jag cyklar inte ens till jobbet på helgerna för det är mörkt, och skolgympan slutade förra terminen. Men whatever.. får jag kondition av att gå med en massa tallrikar? Det verkar otroligt. Jag är väl bara lättränad.

Men det är skönt, ned rätt musik i lurarna går det mesta faktiskt. Och när jag springer för mej själv och för min egen skull är det så oändligt mycket lättare att hålla ett jämnt och lagom tempo. Vilket i sin tur leder till att jag inte blir för trött och börjar gå, som leder till jämn förbränning, och så vidare. Åh, vad jag är duktig.

Men det viktiga är nog att jag mår bra som fan, och jag har inte sovit så bra som i går natt på länge. Kom hem från dagens runda för en timme sen, drygt och även om benen var slitna idag så orkade jag drygt sju kilometer i duggregnet.
Jag var faktiskt förtjänt av ett stort glas oboy.