Jag har kännt mej sådär rastlöst pms-ig i flera dagar nu. Otålig, ensam och allmänt misslyckad. I onsdags ville jag färga håret svart. Det gjorde jag inte, jag la mej på sängen istället och slog hårt i kudden. Rakt på Bamseörngottet, han är ju så snäll så han tog säkert inte illa upp. Världens snällaste björn.
Ville ut och springa, men inte fan springer man runt på Vindilen/Sloa ensam mitt i novembernatten. Inte ens jag.
Ligga raklång på mattan klockan ett på natten tills jag fryser för mycket. Varför då? För att det ändå inte spelar någon roll.
Jag trivs på nätterna. Jag som är morgonmänniska deluxe. Det finns en gatlampa på gården, och den tillsammans med månskenet lyser upp tillräckligt för att jag ska kunna se mej själv i spegeln. Då ser jag mej själv, och då är jag allt. Bara ett suddigt ansikte i mörkret, lika suddigt som det jag ser i skolans glasdörrar, fast med ögon. Och kanske en aning självförtroende. Just då är jag den vackraste i världen, men när solen går upp eller lamporna tänds slungas jag tillbaka in i verkligheten.
Som en lagom speciell nobody.
Vem är jag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar