Tvivel

Hur fort kan jag falla ihop och inte vara mer än en liten, prasslande hög med skräp? Och varför ritar jag en liten vampyr med stora, sorgsna ögon längst ned på papperet...

November kan fan ta knäcken på vem som helst. Det är mörkt när jag vaknar, och nästan varje morgon slår regnet mot rutan. Om det inte gör det hänger det i luften som en olycksbådande grå matta. Basejumperväskan är min följeslagare, min stora gröna ryggsäck som jag fyller med både böcker och bekymmer. Skolan spelar egentilgen ingen roll just nu, den är bara en transitfas eller något, en sista säker utpost innan världsrymden, livet. Jag har varit konstant sen till lektionerna hela terminen, bara för att ajg vet att de fem minuterna jag riskerar att missa varken gör till eller från. Det är så otroligt få av lärarna som ens skulle inse att jag faktiskt var sen. Det märks då, när jag kliver in genom dörren, men när lektionen är slut har jag ju varit närvarande i disskussionerna och så vidare. Var hon sen?
Så känns det iallafall.

Jag vet att jag ska tänka positivt. Och jag gör det nästan jämt, men ibland tar novembertjurigheten överhanden och då måste man faktiskt få gnälla av sej lite.

Klart som fan att jag ursäktar mej för att jag är tjurig också. Så djävla typiskt mej. Jag borde göra någonting åt det, jag är så trött på att vara rädd, när jag knappt ens vet vad det är som skrämmer mej.

Motivationen tryter, hela jag går på sparlåga. jag vet om det, men jag kan inte göra någonting åt det, och jag säjer fan inget heller för det känns inte som något värt att gnälla om. Världen är påväg åt fel håll och jag deppar över att jag har tappat motivationen, hallå?
Jag vill ut och springa, men det ska jag definitivt inte. Man ska ta det lugnt i början, men jag blir tokig, jag är som en tidsinställd bomb eller jag vet inte vad.

Allt bara rasar... och ingen ser för det finns inget att se.