Knet

Jag har haft min Kent-period. Den gick över ungefär samtidigt som Jimmy Eat World gjorde entré. Men även om jag inte klarar mer än tre låtar om dagen eller så, så är 747 en av de mest episka djävla låtarna jag har hört. Den är som en tunnel utan slut, den bara fortsätter, som en evig berg-och-dalbana. Den faller inte ihop i en pinsam liten hög någonstans, den är bara rysningar från första tonen till sista. Jocke Berg ska ha cred för det. Ibland blir Kent så överpretentiösa at de tappar farten helt men jag bryr mej inte. Dom kan lägga ner imorgon. För den perfekta låten är redan gjord. Det vet vi.

Det vet nog dom med.

Och därmed inte sagt att Kent är dåliga, inte alls. Det är bara det att om man föräter sej är man föräten. Då blir det små portioner ett tag framöver.