Jag trodde att jag kände mej själv då. Såfan heller. Jag var skitskraj nästan jämt. Jag är fortfarande skraj, för att inte räcka till, att göra fel och så vidare, men jag vet att jag är bra. Det kunde jag inte ens tänka då. Det är mycket som har förändrat mej, men jag vet precis vad som är den verkliga boven (räddaren). Och jag vet att jag har skrivit och sagt det tusen gånger förut.
MUKO
Musik och Kommunikation eller Lär känna dej själv och testa dina gränser när du får chansen / gruppterapi mot scenskräck-kursen.
Usch.
Ångest i kubik.
Hela tiden.
Men det blev ju bra tillslut. Jag får kortare minnesluckor iallafall. Och mer självförtroende. Jag vet ju vad jag vill. Jag vill förmedla intryck och känslor. Och då är det bra att ha fått öva på det. Det handlar bara om att vilja någonting tillräckligt mycket. Jag ville inte ha en tegelmur runt mej, för det är en skrämmande fin gräns mellan att stöta bort folk helt och att bara hålla dem på avstånd. Man kan inte förmedla saker om man har en mur i ögonen som hindrar det innerliga och äkta från att komma ut. Det var bara att börja riva. Och det tar tid, muren finns fortfarande kvar, men den är lika sönderfallande som ett Sovjetiskt imperium.
Det handlar bara om att verkligen brinna. För något, någon eller alltihop på samma gång. Motivation, motivation och vilja. Jag vill inte känna att jag hindrat mej själv från att bli den jag verkligen vill vara.
jag ska brinna så länge jag lever
ingen ska nånsin få släcka min glöd
jag ska brinna så alla kan se mej
-jag vägrar vara levande död!
ingen ska nånsin få släcka min glöd
jag ska brinna så alla kan se mej
-jag vägrar vara levande död!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar