Bamseplåster

Det djävla såret både kliar och svider av och till.
Men det är väl bra, antar jag, att det kliar. Kli=läk.

Och eftersom jag inte kunde skriva eller borsta händerna med högerhanden igår har jag gjort ordentliga framsteg idag, en dag som gått lite halvt i förvirringens tecken.
Det märks att sommaren är slut, för var och varannan dag hittar man tårta, glass eller godis på personalmatbordet, från de som lämnar. När whiteboardtavlan med allt som ska produceras under dagen säjer "bakelser x5" istället för "bakelser x12" och fem personer får sluta tidigare för att det inte finns ett dugg att göra, då börjar det bli höst. Eller så är industrisemestern över. Det brukar hänga samman, har jag för mej, men ärligt talat, jag tänker inte klaga om det är strandväder imorgon, eller resten av veckan heller.

Vecka 34 däremot, får det gärna regna asmycket, för då jobbar jag sex dagar på rad. Det var inte tänkt så från början, men snäll som jag är tar jag tider åt de som vill vara lediga. Förr eller senare kommer jag casha in alla dom där tiderna folk är skyldiga mej, och det är inte helt fel.

Annars har dagen mest gått åt till att bevisa att jag är en flexibel varelse. Det måste vara praktiskt för avdeningscheferna och schemaläggarna att ha någon som de kan flytta runt lite som det behövs. Jag menar, när det enda jag gör i kallskänk är att sitta och käka godisfiskar med Hanna verkar det väl vettigt att jag istället får springa av mej en stund. Jo.
Fast jag blir schizo, lite schizo, för det är ändå alltid lite vi mot dom avdelningarna emellan, och vart hamnar jag då? Jag är ju lite både och.
Just nu känns kallis mer som "vi", för jag har vart där i fem veckor, men å andra sidan kommer jag få utgöra ett eget litet enmans-vi under veckorna i höst.. jag undrar hur det kommer vara. Kontrollfreaket i mej jublar, jag kommer veta att det jag inte gjort inte är gjort, och det jag gjort är gjort, men samtidigt kommer det säkert kännas konstigt, och lite tråkigt, för man är som van att vara flera. Lite som det var veckan efter studenten, när mitt namn stod tvärs över tre stationer på ansvarslistan. Ansvar. Ensam.
Men jag har gjort det förut.

Orka bry sej. Nej.
Jag är allt.

Med eller utan Bamseplåster på armen.