Jomen, välkommen hem som sagt. Här är allt sej likt. Och jag har redan sagt det, jag hatar det. Jag hatar att det är här jag hör hemma, tills jag hittat något bättre, någonstans jag vill stanna. Jag hatar stressen jag känner här, hatar mina puckade arbetstider som automatiskt eliminerar allt vad socialt umgänge heter, förutom de dagarna man är ledig, som istället sovs bort. Hatar att komma hem till en värre version av det dåliga samvete som slog ner på mej ungefär samtidigt som jag passerade gränsen till Norge och som fortsätter växa.Hatar att jag är en egoist.
Att jag desperat behöver berätta hur synd det är om mej, eller iallfall hur jobbigt det är, men inte är egoist nog att ringa mej igenom min telefonbok i jakt på någon som eventuellt orkar lyssna.
För det är det sista jag vill vara.
Ivägen.
Been there, done that, och det är därför jag är jag nu.
Och no more egoism heller, för jag mår skit nu.
Och imorgon ska jag jobba igen. Längst ner i det ekologiska systemet, diskplockaren, allt-i-allon, hit-och-diten, whatever. Blä.
Det är det sista jag känner för nu.
Orka vara glad.
1 kommentar:
Jag vet hur det känns, fast samtidigt har jag ingen aning. Jag har min verklighet, du har din. Men kanske, kanske, kan dom vara ganska lika ibland. På något sätt.
Och vet du vad jag tror? Jag tror att det där med framtiden kommer ordna sig snart, jag lovar, du kommer INTE vara kvar i Falkenberg föralltid.
Skicka en kommentar