Våga inte kalla mej geni, jag var snarare en medelmåtta bland idioter

Ajusteja...

Studentbilderna kom ju idag också, visst.
Ska jag vara ärlig så blev jag inte särskilt essad, för enda andledningen till att jag whinat över att dom andra börjar skolan igen är att jag (som alltid) letar efter trygghet.
Och jag kanske var trygg ändå, i tre år. Jo det var jag.
Men nu.
Bara ansikten på glansigt fotopapper.
Minnen.

Inget mer.

Några få lärde känna mej på riktigt, några få betyder mer än att jag är nöjd med att ha dom som minnen, men i övrigt säjer nog rimmet om mej allt. Ni kände aldrig mej. Det fanns så mycket ni hade kunnat se, och fått veta, om ni bara ville, men att ni bara såg handen i luften och jobbiga frågor på redan jobbiga lektioner är fine by me.

Mina dagar som "klassens geni" var sedan länge över, men inte ens det såg ni. Var jag en medelmåtta till och med? (Jag hade velat säja en medelmåtta bland idioter...) Orka bry sej, nu för tiden är jag mer känd som tankspridd, chokladberoende och den som lyssnar på musiken ingen annan hört talas om. Det är okej.

Ömsesidigt oberoende, ett namn i mössan, ett leende i boken, vi betyder lika lite för varandra. Det är så skönt att känna att jag för en gångs skull lärt mej något. Jag är färdig med ett kapitel, och jag längtar inte tillbaka. Det jag saknar handlar om andra personer, domdär som inte alls sett mej skaka av scenskräck på mukon eller suttit på stenkanten och spelat Sweet Home Alabama i evigheter, det handlar om dom som finns kvar.
Lite "inga mer måndagsluncher", lite "inga mer galenskaper med Den Lille, och några andra tokiga ettor", lite "inga mer vara snäll mot tallriksmaskinen", allt detdär runtikring, som i slutänden betydde så mycket mycket oändligt mycket mer.

Ni finns kvar. Även om vi inte befinner oss i samma husklump varje dag längre så finns ni kvar.
Och ni har alltid sett mer än ett ytterst obefogat geni.

Tack.
Mycket.