Man lär sej även av de riktigt djävliga misstagen.

Bara en gång, en enda gång och aldrig mer.
För jag har också suttit där med en kniv i handen, precis som "alla andra", när känslorna snurrat så fort att jag inte hängt med, när verkligheten gör för ont och trycker hårt emot en så man knappt kan andas.
När ensamheten brände som julisolen bränner i nacken, då fick jag panik.
Panik.
Kan man skapa en ventil, kan man lätta på trycket?

Som i trans, helt utan mening, och så svindlande långsamt.
Den absolut äckligaste känslan jag någonsing känt, när jag medvetet lät stålet tränga in i min hud. Tre tunna, tunna streck, och det blev bara ännu tyngre att andas. Jag dränktes helt plötsligt av illamående och förvåning. Jag? Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle kunna. (Och senare alltid sagt att jag aldrig gjort.) Det kunde jag tydligen ändå, den enda gången, när Håkan Hellström viskade ur stereon om någon annan, som låg på gatan medan rymdskeppen sände meddelanden genom atmosfären.

Men sedan dess har jag vetat.
Smärta och förvirring på insidan kan inte suddas ut med blod.
Aldrig någonsin. Och det hjälpte inte en enda sekund.

Det sved.

Hur kunde jag vara så svag?

Det var då jag insåg att jag måste våga lita på att det alltid finns någon som kan lyssna. Då jag insåg att jag måste sluta stänga inne mej själv.

Måste.