Trygghet, ösregn och rinnande mascara.

Jag är olik mina vänner, på många sätt, precis som dom är olika mej. En sak som skiljer mej rätt ordentligt från de flesta av dom är att jag inte behöver pussla ihop mitt liv med någon annans. Jag har så himla svårt att fatta det, det där med att vara ihop, att planera framtiden, även om det kanske bara är det närmaste av den, så att den passar någon mer än sej själv.

Men det handlar väl om kompromisser, eller att faktiskt vilja likadant, eller någon för mej obegriplig kombination av båda.

Det känns antagligen tryggt. Att ha någon.
Jag har bara mej själv. Precis som i förrgår eller när det var, när jag whinade som fan om planer, för jag kände mej ensam, nu när alla åker, och de som inte åker är kvar för att de inte kan åka än.
Jag har bara mej själv.

Och det är vad jag är van vid.

Oftast trivs jag med det också.
Men när man kommer hem och har cyklat i hällregn och droppar som jag vet inte vad hade det varit trevligt om någon kramade om en och hämtade en handduk eller mysbyxorna istället för dyngsura jeans. Kolla på film och bara vara och sånt. Jätteputtinuttigt, jag vet.

Men jag är i lite behov av trygghet nu.
Aslipig.
Lite skrämd av livet.
Trött på att vara ensam.
Trött på min egen syn på mej själv och vem jag är.
Trött på att aldrig våga, att aldrig få chanser som jag ändå aldrig hade tagit.

Jag vet hurdan jag är, om det någonsin dök upp en pojke som inte vände bort fast jag var ösregnad på och med sminket rinnande nerför kinderna och istället hämtade en handduk och torkade bort det och kramade om mej, då skulle jag ändå aldrig våga tro på det.
Jag är inte sån.
Det skulle aldrig hända mej.
Det är bara en bild ur hjärnan som tillhör en dagdrömmare, bara en patetisk längtan efter trygghet.
Jag är inte sån.

Jag är kompis.
Jag är ensam.
Det bara är så.
Jag är en sån som får torka bort utkladdad eyeliner själv.