Och jag läser.
Gamla ord, om och om igen, och plötsligt slår det mej, att det är mina minnen med. Fast tagna ur någon annans ordförråd. Det är samma låtar som jag lyssnade på då, samma textrader som jag aldrig kunde sluta citera.
Och jag kan banka huvudet i väggen i timmar, och ändå inte komma fram till någonting.
Kan inte skilja det åt längre.
Vad hittade jag först, och vad fick jag av dej?
I slutänden är allting en del av den jag är idag.
Och shit, tänk att tiden har gått så fort. Jag kan knappt förstå det. Det känns som om det var igår jag tryckte på "bevaka", och ingenting har hänt sedan dess. Just där har det stått stilla, även om livet snurrat vidare utanför. Något gammalt finns bevarat.
Jag kan nästan inte minnas hur alltihop började. Men jag vet varför det är såhär.
Och nu har jag blivit av med alla spöken som var ivägen innan. Jag har slagit ner dom ett efter ett, alldeles ensam, jag har alltid varit ensam. Tyvärr känns det som om det är försent ändå. Snälla motbevisa mej!
Bara Dårar Rusar In... kanske jag är en dåre då, innerst inne. Men det kan det väl vara värt?
1 kommentar:
Jag tror att alla människor är dårar innerst inne. Vissa är bara bättre på att dölja det än andra.
Och det är värt det, det är alltid värt det.
Skicka en kommentar